Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tummen episode IV - Ett nytt hopp

LT:s liftarpanel Tummen som består av Patrik Andersson och Stina Hylén beger sig denna vecka ut på nya äventyr i vårt län för att se huruvida man kan komma från tätorten ut till byarna endast med hjälp av tummen. Målet denna gång är den sydliga utposten Svenstavik.

Annons

Våren och försommaren bjuder på ett mycket tacksamt liftningsklimat. Nu jagas man som liftare inte längre av mörkret eller av kylans obarmhärtiga klor när man står längs med vägkanten. Vår ursprungsposition för resan är centrala Östersund och det blir en trivsam vårpromenad söderut på Rådhusgatan. Några liftningsförsök görs egentligen inte på den hyfsat vältrafikerade gatan. Efter dryga fyrtiofem minuters promenad har gatunamnet växlat till Opevägen och vi bestämmer oss för att stanna i höjd med Växtvaruhuset. Ungefär här känns det som att den urbana skepsisen från trafikanterna har lättat något och det är tydligt att vi avser vilja mot Brunflo. Vi sträcker ut tummarna men inser ganska snabbt att det inte är en helt strategisk plats med tanke på att många pensionärer har för avsikt att handla sina plantor denna förmiddag. Med ett bistert uttryck svänger de förbi oss och ner på parkeringen. Samma procedur upprepas ett flertal gånger under tjugo minuter och precis som historien om pojken och vargen har vi hunnit bli något avtrubbade av alla, inte för oss menade, blinkers när en bil äntligen stannar vid våra fötter.

Kvinnan som stannat heter Virpi Nordell och erbjuder oss skjuts till Brunflo. Stina sätter sig plikttroget i framsätet och jag får flytta på en bilbarnstol och plastkassar med tyger för att kunna få plats i baksätet. Redan efter några minuter i bilen kommer det fram att Virpi är mycket intresserad av att sy lapptäcken. Hon plockar också i regel upp liftare.

– Om de inte ser allt för eländiga ut och det är mitt i natten eller liknande. Jag irriterar mig oerhört när det sitter en tjomme i varje bil och inte plockar upp en som står och liftar mitt på dagen i Valla, berättar hon och syftar på en gång då hon missade bussen och provade att lifta.

Jag och Stina blir avsläppta efter rondellen i Brunflo och ställer oss mittemot den spöklika spånskivefabriken. Vi har lite röta nu för knappt fem minuter och tre bilar senare stannar Erik Boman från Sundsvall och upplåter sin bil för oss. Erik kör enligt egen utsago omkring 7000-8000 mil om året och ser 1-2 liftare om året. Han vittnar om något som vi hört flera säga under vår liftningsserie.

– När jag gjorde lumpen så stod ju alla och liftade med uniformerna när de skulle hem på permission. Och det gick hur bra som helst. Nu verkar det som att liftandet är på väg att dö ut. Folk har väl mer pengar, fler ungdomar har egen bil och många kanske blivit mer försiktiga, resonerar han.

Egentligen är Erik pensionerad, men får jobba ibland och kallas numera för Jesus den återuppstående. För dagen är han på väg till en kund i Idre. Erik tillhör den typen av äldre män som är lite av en dröm för liftare. En trygg och belevad man som älskar att berätta anekdoter. Han förklarar att det bästa stället i Jämtland på somrarna är Långbuan som ligger mot Persåsen. Han talar sig varm kring deras våfflor och natursköna omgivning och jag och Stina blir övertygade om att göra ett besök där senare i sommar. Han släpper av oss på en parkeringsficka, strax efter infarten till själva samhället Svenstavik.

Efter att ha nått Svenstavik på drygt två timmar inser vi att vi kan förlusta oss i nöjeslivet på orten. Vi måste ju besöka skobutiken och fika, säger Stina med eftertryck. Jag är inte sen att acceptera och snart provar vi årets stövelmode på den fina och utbyggda skobutiken bakom supermarknaden. Fikat intas på Strandbergs Café vid torget. Jag blir en smula besviken över att semlor har plockats bort ur sortimentet. Men, alla säsonger måste passera. Klockan närmar sig två och efter en välbehövlig kopp svart siktar vi åter på Östersund och vandrar uppför backen norrut på E45:an. Vi ställer oss där backen planar ut, strax efter en 90-skylt, där bilarna stöddigt accelererar förbi oss. Vi viftar glatt med tummarna till tyskar i husbilar och holländare med gula registreringsskyltar, men istället för att få åka med en exotisk tysk husbil med älgklistermärken stannar den inte fullt så exotiske, men mycket trevlige säljaren, Fredrik Karlsson. Han ska lyckligtvis hela vägen tillbaka till staden och blir glad över lite sällskap eftersom han suttit i bilen sedan sex på morgonen. Panelen bevisade så även denna gång att liftning i högsta grad ännu är levande och frodas inom vårt läns gränser.