Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trovärdigt porträtt

/

Annons

Att låta livs levande människor bli huvudpersoner i romanhandlingar är förstås ett vågstycke. Alexander Ahndoril har dock inga betänkligheter. I en planerad trilogi väver han sin romanintrig kring tre välkända personer. I den första romanen, Regissören (2006), var det Ingmar Bergman, som fick stå modell i en fiktiv berättelse på delvis dokumentär grund.

Jag skrev då, att det var modigt och utmanande av Ahndoril att ge ut romanen medan huvudpersonen ännu levde, eftersom författaren låter så mycket av handlingen utspela sig i den så kallade intimsfären. Och mycket riktigt tog det ju hus i helsicke när Bergman fann sitt eget biografiska material utnyttjat i en historia han inte ville kännas vid.

I dag ger Ahndoril ut den andra romanen i trilogin, som heter Diplomaten. Det är en roman som, utan namns nämnande, har den svenske diplomaten Hans Blix som förebild. Liksom i romanen Regissören är det en fiktiv historia på delvis dokumentär grund.

Författaren försäkrar i både ett förord och ett efterord, att allt han berättar om huvudpersonens barndom och privatliv är påhittat – lögn och förbannad dikt alltså.

Däremot har han ägnat djupgående studier åt det diplomatiska spel som Hans Blix var involverad i innan invasionen av Irak.

Man kan ju undra om det inte hade varit enklare att renodla historien om Hans Blix i en spännande biografi eller skriva en rent fiktiv berättelse om diplomatins tillkortakommande i storpolitiken. Jo, det hade säkert varit enklare. Men Ahndoril vill inte göra det enkelt för sig, han föredrar dubbelheten av fiktion och dokumentär.

Om Hans Blix vet vi, att han är född och uppväxt i Uppsala, där han gjorde akademisk karriär innan en politisk dito tog vid. I slutet av 70-talet var han Sveriges utrikesminister, därefter engagerades han av FN. Som chef för FN:s inspektionskommission med uppgift att undersöka om Irak i början av 2000-talet hade massförstörelsevapen blev Blix hårt kritiserad.

USA och Storbritannien drev ju tesen att Irak hade stora mobila laboratorier för framställande av kemiska och biologiska stridsmedel, men kommissionen kunde aldrig verifiera något innehav. Hånfull kritik mot Blix hördes också i Sverige, framför allt från besserwissern Per Ahlmark. I efterhand har dock Blix fått upprättelse för den kritik som riktats mot hans och den övriga kommissionens arbete.

Berättarjag i romanen är Diplomaten själv, i de första 16 kapitlen som barn i det sena 30-talets Uppsala, där grym pennalism, judehat och auktoritärt styre hör skolvärlden till, därefter som rutinerad, lätt desillusionerad diplomat i FN:s högkvarter i New York och bland storpolitikens iskallt manipulerande strateger i Washington.

Om inte Alexander Ahndoril vet något alls om Hans Blix barndom har han låtit fantasin skena fritt i en starkt suggestiv skildring av översitteriets och kamratförtryckets skola, där berättar jaget med nästan masochistisk tillfredsställelse tål och tar emot bestraffningar och förödmjukande uppdrag av plågoandarna.

Samtidigt som han försöker skydda och hjälpa den kamrat, som är ännu värre utsatt. Är det så här en boren diplomat agerar redan i barndomen?

Från den dödsföraktande isflaksjumpingen på Fyrisån i slutet av 40-talet kör så berättarjaget efter 16 inledande kapitel i lådbil raka vägen in i FN:s säkerhetsråd i New York och Ovala rummet i Washington. Här möts han av Kofi Annan och ur kulisserna stiger Dick Cheney, Condolezza Rice, Colin Powell och Donald Rumsfeld. Listiga miner, fräcka leenden, sarkastiska repliker, som flyger i luften.

Man får tåla en del som diplomat också. En överlevnadsstrategi behöver både stor och liten. Det finns nästan ett masochistiskt drag även hos den ärrade diplomaten, som till synes tar de kritiska giftpilarna med en klackspark och ett allt tröttare leende. Men viker sig gör han inte.

Det är inte bara diplomatens barndom som väckt författarens fantasi – även om den vuxne diplomatens privatliv spekulerar han. Om en tidigare älskarinna. Om ett komplicerat och sårigt förhållande till sonen. Om dåliga samveten som brötar sig i vargtimmen.

Ahndoril tecknar alltså en rikt sammansatt karaktär av Diplomaten och det är förvisso inget porträtt av Hans Blix. Men ett trovärdigt porträtt är det likafullt – av en sårbar, men stark och sympatisk person.

Ahndoril skriver en rak, korthuggen prosa. Med effektiv dialog. Nästan inga bisatser. Det är slagkraftigt och övertygande.

Mer läsning

Annons