Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trevande början blir fin andraakt

/

Annons
Det var många år sedan jag senast såg Stockholms improvisationsteater.Men jag minns dem som bättre än så här. Tänker jag i paus.
I första akten tävlar kortare improviserade scener mot varandra. Olika improvisationstekniker används och sedan får publiken rösta: Är Eriks musikalmorgon på Shell i Brunflo bättre än den shakespeareanska scenen? De två improvisatörerna skiljer sig åt: Per Gottfredsson har sin styrka på det verbala området och Johan Humlesjö på det fysiska.
Själva tävlingen är tyvärr lite otydlig och lam i formen. Det är synd att greppet inte används fullt ut. En anledning är förstås att de två improvisatörerna ingår i samma lag - det är den vars idé vinner som får poäng.
En av den moderna improvisationsteaterns förgrundsgestalter är Keith Johnstone. Det är han som har uppfunnit teatersporten och en mängd av de tekniker som används av improvisatörer världen över idag. Med improvisationsteatern ville han komma närmare publikreaktionerna i wrestling. En skrikande publik som engagerades av vad de såg - trots att de insåg att det var fiktion. Tävlingen i första akt engagerar, men kunde få vara lite mer som wrestling. Det är lite trögt och trevande men blommar ut på sina ställen. Som när Johan Humlesjö förvandlar katter till rotmosbrickor i en teknik där publiken skriker nej så fort de inte är nöjda med historiens vändningar.
Annars är en av grundpelarna i improvisationsteatern att bejaka. Bejaka sina egna och sina medimprovisatörers impulser. Det är så historier byggs.
När andra akten tar sin början får jag äta upp mitt negativa omdöme i paus. Nu händer det saker.
Improvisatörerna tar in endast en titel om ett ord från publiken och bygger en längre historia utifrån det. I "Sjömannen" klipper improvisatörerna skickligt av en tråd för att lägga in en ny och sedan återkomma till den första - eller tredje. Här växlar historien mellan ett skilsmässopar, en skuta till havs och ett rymdskepp långt borta. Det engagerar kanske inte som wrestling - men betydligt mer än akt ett.
Men hur allt slutar får jag aldrig veta. När föreställningen dragit över en halvtimma mot angiven tid måste jag smyga ut för att hinna skriva. Så det här är ingen fullödig recension. För att göra en sådan kan man inte missa slutet. Det är en av de viktigaste delarna i ett historiebygge.

Mer läsning

Annons