Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tre veteraner minns frispråkigt en händelserik tid på Jämtkraft

Annons

Jämtkraft är ett av länets allra äldsta företag. Det som 1889 startade som Östersunds Elektriska Belysningsaktiebolag med uppgift att försörja Östersund med elkraft har med tiden utvecklats till ett modernt och konkurrenskraftigt energitjänstföretag. Man skulle nog kunna beteckna Jämtkraft som ett av Jämtlands främsta varumärken.

Företagets historia har tecknats i flera jubileumsskrifter, senast vid 100-årsjubileet 1989, då Jämtlands läns museum gav ut boken ”Av egen kraft”, en gedigen företagshistorik kombinerad med en etnologisk granskning av elanvändningen och framväxten av många tidiga elföreningar i våra bygder.

I dagarna har ännu en bok givits ut som behandlar Jämtkrafts utveckling och verksamhet, nu med fokus på de senaste tjugo åren och med mer ljus på de enskilda medarbetarna. ”Så gott vi minns” heter denna företagshistoria med underrubriken ”Jämtkraftminnen 1990-2010”. Bokutgivningen motiveras av skälet, att det hänt mer i företagets historia under de senaste tjugo åren än det gjorde under ett helt sekel tidigare.

Det är tre av företagets trotjänare med en sammanlagd tjänstgöring på 150 år, som i livfulla samtal minns stort som smått från åren som gått. Nisse Ericsson, tidigare kommunalråd i Östersund, anställdes redan i mitten av 1950-talet vid Östersunds Elektriska och sedan 1983 har han varit Jämtkrafts kraftfulle styrelseordförande. Tommy Ericsson, civilingenjör och utredare på Vattenfall, anställdes 1981 på Jämtkraft, för att så småningom bli företagets förste marknadschef. Claes-Göran Bergh följde i sin pappas fotspår till Östersunds Elektriska och kan nu, som ingenjör med ansvar för Hållbar utveckling, räkna 47 anställningsår på Jämtkraft.

Det är journalisten Staffan Lagerström som samlat dessa tre veteraner till avspända och minnesrika samtal runt kaffebordet. Hans metod har varit att lyssna av samtalen med någon liten styrning. Men den här trion har nog styrt det mesta av samtalen själva och det verkar ha varit gemytligt kring kaffebordet med skratt och glada minnen, men också med många franka bekännelser och påståenden.

”Så gott vi minns” är alltså ingen traditionell företagshistorik, utan mer av en lättsam minnesbok, med personligt färgade framställningar av händelser och utveckling. Men det är också en bok, som ger plats för mycket av det som sällan får plats i en traditionell företagshistorik.

Jämtkraft har med sitt goda anseende haft förmånen att ha många trotjänare och minimal personalomsättning. I ”Jämtkraftminnen” möter vi många av dessa personer, som ägnat en stor del av sitt liv åt företaget.

I minnesboken speglas också hur ny teknik förändrat arbetssättet, vad nya slagord som kundorientering och kundfokus innebar, hur en Resultatpremiestiftelse gjorde både företag och anställda till vinnare och hur satsningar på Jämtlands Mineral, Green Highway och vindkraft närt drömmar om guld och väckt förhoppningar om att kunna driva på utvecklingen.

I ett enskilt långt intervjusamtal i boken lovar den nye vd:n Anders Ericsson att Jämtkraft ska fortsätta att positionera sig.

 Stora frågor under den senaste tjugoårsperioden har förstås varit avregleringen av elmarknaden 1996, utbyggnaden av fjärrvärmen, bygget av kraftvärmeverket i Lugnvik och Arctura, värdesäkringen med 150 mil nedgrävd elkabel för en miljard kr, miljösatsningarna och Östersunds kommuns köp av Vattenfalls aktier i Jämtkraft, som gjort Östersund till praktiskt taget ensam herre på täppan.

Det sistnämnda refereras och kommenteras flitigt kring kaffebordet. Med många kritiska synpunkter, kan tilläggas. Trion beklagar att Krokoms och Åre kommuner genom Östersunds uppköp kommit att spelas ut och man hyser en påtaglig oro för att Östersunds kommun ska komma att ta ut alltför mycket av Jämtkraft för att finansiera övrig kommunal verksamhet.

- Barnomsorg och äldrevård ska finansieras över skattsedeln, inte över elmätaren, slår Nisse Ericsson med personlig övertygelse fast.

Det är ingen tvekan om att Jämtkrafts starka vd:ar med överinseende av en karismatisk styrelseordförande har kunnat göra lite som man själv velat. När Västernorrlands landshövding Bo Källstrand, tidigare vd i Graninge, beskyller Jämtkraft för att inte spela efter marknadsreglerna, får han svar på tal av Nisse Ericsson, att ägarkommunerna ska ha ett lågt elpris, eftersom Jämtkrafts ideologi är att de som genererar pengarna också ska få tillbaka överskottet. Jämtkraft ska arbeta för kunderna och länets utveckling.

Lisbet Godin Jonasson, regionchef i Svenskt Näringsliv i Östersund, medger i en kommentar, att Jämtkrafts låga lokala elpriser varit en drivkraft i regionen.

Men hur ska det bli i fortsättningen? I ett post scriptum till boken citeras ur ett nytt ägardirektiv som presenteras i slutet av 2010. Där kan man nog konstatera att trion Nisse Ericsson, Tommy Ericsson och Claes-Göran Berghs farhågor bekräftas. Här slås fast, att Jämtkrafts priser inte längre behöver ligga bland de lägsta i landet, att utdelningen kommer att höjas från några till 25 procent, i framtiden möjligen 40 procent. Förutom den höjda utdelningen ska en engångsutbetalning ske till ägarna på 100 miljoner kr.

Det leder förstås till frågan om Nisse Ericsson, Jämtkrafts frispråkige styrelseordförande sedan 27 år kommer att sitta kvar? Nisse Ericsson, 78 år idag, och trogen företaget i 60 år, kommer i vilket fall att kunna se tillbaka på en mycket framgångsrik period för Jämtkraft, vilket den här boken ger många belägg för.