Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Traditionalisternas seger

Annons

Två försök att föryngra partipolitiken trycktes resolut tillbaka vid helgens socialdemokratiska distriktskongress i Åre. Först vann Gunnar Sandberg över Kalle Olsson i omröstningen om en riksdagsplats efter givna toppnamnet Anna-Caren Sätherberg. Fem minuter senare lanserade missnöjda kongressombud från Östersund en ny kandidat för tredjeplatsen på riksdagslistan, 21-åriga Kata Nilsson.

Även hon förlorade omröstningen. Kuppförsöket ska nog ses som en markering från östersundarna. Men det var ett tydligt exempel på den gamla interna maktkampen mellan LO och övriga delar av partiet.

Gunnar Sandberg har helt utanför rampljuset skaffat sig en trogen bas av anhängare bland gräsrötterna. Han ger ett ärligt, rättframt och sympatiskt intryck. Det kan låta som en klyscha, men han är som en vanlig arbetare. Att han inte varit så framträdande i riksdagen är sekundärt. Det handlar om partiets identitet, mer än något annat.

"Gunnar är vårt parti", som kongressombudet Britt Carlsson från Krokom uttryckte det. Det ligger mycket symbolik i det uttalandet.

Att en arbetarrörelse behöver representanter med arbetarbakgrund i riksdagen, det kan nog de flesta skriva under på. Sedan är det annan sak att Kalle Olsson i allt väsentligt står för just de värderingarna. Han skulle säkert "jobba för LO-kollektivet med bravur", som en av hans anhängare sade på kongressen.

Det finns något väldigt sympatiskt i Socialdemokraternas ambition att bygga lag. Individen är inte det viktigaste, utan sammansättningen av laget, vare sig det gäller riksdag eller regionfullmäktige. Men det kan också bli problematiskt.

I dagens politik handlar mer och mer om att synas. Man kan tycka illa om det, men personfixeringen tilltar för varje val. Det är viktigt att vara en duktig retoriker. Här har Kalle Olsson ett försprång.

Men även om båda kandidaterna är tävlingsmänniskor så är de också lojala lagspelare. Det är min uppfattning. Nu är de så illa tvungna att ge sig ut i personvalskampanjer, trots att jag anar att ingen av dem längtar efter det.

Det är inte osannolikt att Kalle Olsson gör "en Per Åsling" och blir inkryssad i riksdagen. Han har starkt stöd, inte minst bland unga. En av hans anhängare, SSU-ombudet Fabian Werin från Östersund, gick upp i talarstolen och levererade en klockren analys av varför så få ungdomar engagerar sig politiskt: "De känner inte att någon kan representera dem. Det är för mycket gammalt folk", sade han.

Om kampen om riksdagsplatserna stod mellan traditionalism och förnyelse så är det svårare att analysera det andra huvudnumret på kongressen. Marie Nordén förlorade voteringen om vice ordförandeposten i regionfullmäktige. Från att ha varit den i särklass mest kryssade riksdagsledamoten från länet i förra valet är hon plötsligt petad från alla tyngre uppdrag inom politiken. Att inte hennes långa erfarenhet från riksdagen, regeringskansliet och Bryssel, i kombination med hennes erfarenhet av vården, räcker för att ge henne en plats i laget, det är svårbegripligt.