Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trädälskaren

/
  • Foto: Folkets bio

Genre: Dokumentär
Premiär: 17 oktober 2008
Regi: Jonas Selberg Augustsén
Speltid: 1 tim 16 min
Censur: Barntillåten

Annons
Betyg: 2 Innan "Trädälskaren" börjar skriver jag högst upp i mitt recensionsblock: "Farhåga: Unga män som filmar sig själva när de gör ngt tokroligt".
Utan att på något sätt vilja framstå som en besserwisser kan jag nu i efterhand konstatera att "Trädälskaren" är en film där unga män filmar sig själva när de gör ngt tokroligt. De bygger ett hus i ett träd.
Det är inget fel med att, som regissören Jonas Selberg Augustsén, vilja markera mot moderniteten. Men modernitet i dag är som någon nämner i filmen inte att flytta från glesbygden. Modernitet är att göra en film om hur man markerar mot moderniteten. Och framför allt att göra det på ett metavis, att i sin film hela tiden kommentera sin film: "Oj, nu är det skit på linsen." "Vi har hårdbröd där bakom kameran".
Problem ett för "Trädälskaren" är att det inte är roligt att se vuxna män slå spik. Inte ens uppe i träd. "Sommartorpet" är bäst utan civilisationskritik.
Problem två är att den civilisationskritik som framförs av filmens intervjuobjekt - en feminist, en trädkännare, en biskop och Göran Greider - är plattare än löv i ett herbarium.
Folkets bio är livsviktigt för den svenska dokumentärens möjlighet att komma till bioduk, men ibland gör man stora felbedömningar. "Trädälskaren" är ingen biofilm, den är en lång Norrlands Guld-reklam. Eller en videoblogg. Se mig, jag ska bo i ett träd-bloggen.

Mer läsning

Annons