Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Torsten Föllinger

/

Sångaren och pedagogen Torsten Föllinger, Stockholm, har avlidit i en ålder av 87 år.

Annons

Närmast anhöriga är systern Brita och syskonbarnen Pia, Bengt, Lars och Per med familjer.

Torsten föddes i Föllinge.. Torstens far, Göran Olsson, som var en berömd violinist med egen musikskola i Sundsvall, antog efternamnet Föllinger.

Torsten gick Calle Flygares teaterskola i Stockholm och studerade sång i Wien. 1969-1987 var han lärare på Teaterhögskolan i Stockholm, samt verksam som privatpedagog för många av våra främsta inom svensk musik och teater. Under alla år undervisade han även som gästpedagog på teaterskolor och höll med framgång sång- och talkurser runt om i Sverige och utomlands, på ett flertal språk.

Torsten spelade teater och behärskade själv det mesta inom opera, operett, musikal, kabaré och visa. "Jag är som potatisen", sa Torsten, "man kan använda mig till lite av varje!" Den ädlaste potatisen i myllan blev hans tolkningar av Brecht och Tucholsky i radio, på scen och skiva under 70-talet.

Torsten ägde under många år ett jordbruk och var en stor djurkännare. Hans favorit var fjällkon.

Han var en skicklig silhuettmakare, och med stor konstnärlighet och en liten sax, trollade han fram en hundrahövdad renhjord på ett jämtländskt fjäll ur ett svart pappersark på en vit bakgrund. Hans bok med silhuetter "Sjuttiofem år med saxen i min hand" kom ut år 2000.

De som arbetar med musik och teater i Sverige kände eller kände till Torsten Föllinger. Proffs och amatörer, operasångare och hårdrockare, kyrkosångare och gatumusikanter – alla mötte vi varandra i trapphuset på väg till eller från en lektion hos Torsten.

Med sin skarpa intelligens, sitt kloka leende och sin spjuveraktiga blick, såg han rakt igenom den gröna sångelevens inbillade hämningar, punkterade den rutinerade skådespelarlegendens förställda gester och trollade bort den fjunige popidolens uppdämda nervositet. Han förlöste och tröstade med sin generösa humor. Han höjde rösten och röt till, men sen var det stora famnen.

"Sång är andning!", myntade Föllinger och bad oss gå hem och lyssna på Elvis och Maria Callas, som han ansåg hade världens främsta naturröster. Sen sjöng han för oss: "It´s now or never" och Frank Sinatras "My way" blev till Torstens eget liv.

Torsten underhöll oss med historier om sina primadonnevänner Birgit Nilsson, Zarah Leander och Hjördis Schymberg, vilka han ofta munhöggs med genom åren.

Livet inom svensk teaterkonst är fattigare nu. Det är tyst i telefonen. Ingen mer Torsten som ringer och med sitt djuuupa magstöd undrar om han snart får bjuda på middag.

Nu dinerar Torsten med Thalia och hennes barn, som också lämnat detta jordeliv. Anekdoter, sanningar, skrönor och skratt avlöser varandra runt det himmelska matbord, där bara de allra främsta får sitta.

Tack Torsten - vän, kollega, pedagog, konstnär, regissör, författare, sångartist - för att våra vägar korsades!

Mattias Enn, estradör och sångare

Mer läsning

Annons