Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Torsk på Telerix

Annons

Bara idioter köper något av telefonförsäljare. Trodde jag. Plötsligt torskade jag själv. På Telerix (med Stockholm som säte = brottsplats). Företaget ägs av Adam Zakrzewski.

Fråga mig inte hur det gick till. Lögnaktig försäljare. Dålig dag. En hustru som ropar varje gång telefonförsäljare ringer (det vill säga rätt ofta): Kom ihåg att vara snäll! Jo då, jag minns äldsta dotterns sommarjobb som telefonförsäljare och säger därför "nej tack" så artigt som möjligt.

Den här gången hörde jag en röst – den visade sig tillhöra mig – tacka ja till erbjudandet om billigare samtalstaxa. I själva verket hade jag tackat ja till att byta telefonoperatör till – aldrig hört talas om – Telerix. Ett typiskt högrixprojekt.

Redan dagen därpå ringde jag till min vanliga operatör sedan många år, pålitliga Glocalnet, att ALDRIG släppa mig till Telerix. Och jag ringde till Telerix för att, med hänvisning till distans- och hemförsäljningslagen, ytnyttja min ångerrätt. Deras telefon tutade upptaget. Jag skrev två brev till Telerix med samma budskap – och ringde och ringde. Ett brev skickade jag med vanlig post, det andra rekommenderade jag. Åsså ringde jag – det tutade fortfarande upptaget. Det tutar alltid upptaget hos företag i Fiffel och Båg-branschen. Det rekommenderade brevet gjorde att jag kände mig lugn. En månad senare kom det i retur, oöppnad, icke utkvitterat. Nu stod jag där med tredagarsskägget i brevlådan (även om jag insåg att det returnerade rekbrevet var ett tungt bevis i en rättegång).

Utan att ha varit kund en enda dag hos Telerix började fakturorna att ramla in. På 973 kronor, 159 kronor, 1 023 kronor, 1 199 kronor, 501 kronor, 236 kronor. Jag gjorde som jag blivit lärd. Tog kopia av fakturorna och skickade tillbaka originalet med ett brev där jag förklarade att jag bestrider fakturan (måste alltid göras). Efter en tid kopplade Telerix (märker ni, att jag så många gånger som möjligt påminner om banditnamnet – androm till varnagel) in ett hotfullt inkassoföretag vid namn Svea Inkasso AB i Solna. Jag svarade artigt (nåja) på alla deras brev (det blev tio stycken) men föreslog till slut att vi slutar att vara brevvänner och i stället möts i rätten. Häromdagen hörde Svea av sig igen, undertecknad av någon Helen Kassel, med beskedet Vi får härmed meddela att detta ärende är avslutat hos oss.

Jag vann mot skurken Telerix och inkassobolaget som borde byta namn från Svea till Balkan Inkasso. Kanske segrade jag eftersom jag avslutade varje brev: Än en gång tack för att ni förser mig med utmärkt reportagematerial.

Så äras den som äras bör. Utan Telerix och Svea Inkasso AB (tänds nu alla varningslampor när ni hör de namnen!?) hade den här krönikan i Länstidningen aldrig blivit av. Och eftersom krönikan också publiceras på nätet kommer den att nå läsare inte bara i Jämtland utan över hela Sverige ända fram till de berörda skurkbolagens polsk-balkanska ledning. Rätt åt er! För detta är en ljuv hämnd å alla lurade kunders vägnar, alla drabbade utan samma möjligheter som jag att påverka opinionen. För säkerhets skull skickar jag också krönikan direkt till Konsumentombudsmannen och Konsumentverket.