Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tord Andersson: Varför tvivlar så många högerpopulister på den globala uppvärmningen?

”Det är bara väder”, säger någon om mildvintern som vi just genomlever. Underförstått ”allt beror inte på global uppvärmning”.

Och det är ju sant. Vädret kan variera. Den globala uppvärmningen syns tydligast i långa mätserier. Men sådana finns det å andra sidan gott om. Och alla pekar åt samma håll. Några exempel:

Vintrarna i Norrland har blivit drygt två grader varmare de senaste 60 åren.

De 19 varmaste åren som uppmätts på jorden har infallit under de senaste 20 åren.

De fem senaste åren är de fem varmaste som har uppmätts.

Det finns gott om bevis för att vi har en global uppvärmning och att vi själva rår för den. Ändå tycks det som om tvivlarna tar allt större plats i samhällsdebatten. De som kallar sig ”realister” och lägger fram udda hypoteser om kosmisk strålning samtidigt som de utnämner alla som litar på klimatforskare för ”alarmister”.

De mest tongivande klimattvivlarna hittar man i den högerpopulistiska rörelsen. Den som ställer ”svenskar mot invandrare”, ”folket mot eliten/politikerna/etablissemanget”, ”mainstream-media mot alternativ media”. Och som ofta misstror vetenskapen i största allmänhet.

Anhängarna av den här ideologin delar ofta en motvilja mot miljöpartister, feminister, journalister, public service och Greta Thunberg. I vissa fall även sossar, mässlingvaccin och kvinnor i största allmänhet. Många beundrar mer eller mindre öppet Donald Trump, eller tycker åtminstone att han får orättvist mycket kritik.

En som verkar i den här politiska miljön, även om han själv inte skulle ställa sig bakom alla de åsikter jag nyss radade upp (däremot många av hans nätföljare, som han själv betecknat som ”bruna”) är författaren, musikern, satirikern och östersundaren Jens Ganman.

Ganman är bloggare/sociala medieraktivist/influerare med tydlig högerprofil och precis som de flesta i samma genre, starkt kritisk mot ”klimatalarmismen”.

Att Ganman nyligen utsågs till Årets Svensk av magasinet Fokus är ett tecken på att högerpopulismen har släppts in i finrummen. Att utse en kontroversiell pristagare är ju ett vanligt sätt att ställa sig bakom åsikter man själv inte vågar framföra.

Fokus (vars största ägare är familjen A:son Johnson) har gjort ett så kallat statement. Och att systermagasinet Axess nyligen hade en artikel om ”mediekraven på lydnad i klimatdebatten” är ett tecken i tiden.

Det jag undrar är, hur kom klimatet in i bilden? Invandringskritiken går ganska lätt att spåra bakåt till en generös flyktingpolitik, en till stora delar misslyckad integrationspolitik, växande klyftor och ökat våld, framför allt i invandrartäta områden.

Annars är det svårt att hitta en röd tråd i det kluster av åsikter som ryms inom högerpopulismen. Det skulle i så fall vara ”allt som hotar vår livsstil”. Men klimattvivlet passar ändå inte riktigt in, för ingenting hotar ju vår vardag mer än den globala uppvärmningen om den fortsätter öka i samma takt som nu.

Den som är rädd för förändring borde rimligen vara rädd för de enorma flyktingströmmar, krig och motsättningar som följer på klimatförändringarna och ställa skarpa krav på politikerna att göra något åt orsaken.

Men SD vill skära ner på klimatpolitiken. Broderpartierna ute i Europa motarbetar åtgärder för minskade utsläpp. I Norge är Fremskrittspartiet de som ivrigast försvarar en fortsatt utbyggnad av oljeindustrin. I Tyskland ifrågasätter Alternativ för Tyskland (AfD) landets satsning på förnybar energi.

Är det så enkelt att ursprunget till högerns inställning är Donald Trump? Kom startskottet för den breda anti-klimatrörelsen när Trump tog makten och beslöt att USA skulle lämna Parisavtalet? I så fall är det kanske lönlöst att leta efter andra, mer rationella förklaringar.

(Trump lär visserligen ha twittrat nyligen att det finns en global uppvärmning, men han kan ha ändrat sig sedan det här skrevs)

I en Ipsos-mätning nyligen fick väljare från alla partier svara på frågan ”Hur orolig är du för att personligen råka illa ut i samband med skjutningar och våldsdåd?”

Sverigedemokraterna stack ut. Av de andra partiernas väljare svarade mellan 13 procent (MP) och 29 procent (M) att de oroade sig för sin egen säkerhet. Av SD:s väljare svarade hela 54 procent att de var oroliga för att själva drabbas av skjutningar och våldsdåd.

Det är tänkbart att en större grupp SD-väljare faktiskt bor i områden där de har anledning att vara rädda (för övrigt har det sprängts bomber både i Odenslund och på Östermalm) men det är ändå en oerhört hög siffra, och skillnaden mot andra är slående.

Vad är det som gör den globala uppvärmningen mindre hotfull för en person som annars känner sig hotad från alla möjliga håll?

Erik Helmerson i DN resonerar kring om SD:s väljare har valt SD för att de är oroligare än andra, eller om de har blivit mer oroliga genom att tillbringa mycket tid i de sociala mediemiljöer som göder den sortens rädsla?

SD och deras sympatisörer regerar nämligen på sociala medier.

Karin Pettersson skriver i Aftonbladet om två trender i kölvattnet av de traditionella mediernas kris. Den ena är att rika människor med en politisk agenda köper in sig i olika mediesajter. Den andra är gräsrotsfinansiering som bygger på att följare swishar pengar för att stötta en skribent de gillar.

Även här regerar högerpopulisterna. De mest framgångsrika swish-skribenterna är duktiga på att elda på konflikter och odla bilden av sig själva som utfrysta provokatörer. (”Det här kommer att reta etablissemanget till vansinne, men det måste sägas… ”)

Johannes Klenell var själv en nätprovokatör, fast på vänsterkanten, i många år. Han beskriver i en krönika i tidningen Arbetet arketypen för en sociala medieraktivist som spårar ur:

”Han börjar resan som provokatör i en progressiv miljö, älskad av alla. Tills han går över en gräns och överges av sin publik. Men de tomma stolarna fylls snabbt av andra åskådare. En ny publik som är... beredda att ge honom bekräftelsen han söker så länge som han erbjuder det budskap de vill ha.

Och de vill ha mer av det som gjorde honom till en paria från första början. Han radikaliseras, fången i ett inre bottenlöst svart hål av bekräftelsetörst.”

Kan det vara en av förklaringarna till de spretiga åsikter som kännetecknar högerpopulismen på nätet?

Har influerarna helt enkelt upptäckt att de kan maximera antalet följare (och därmed inkomsterna) genom att kombinera inlägg om asylpolitiken med hätska utfall mot Greta Thunberg?

Kanske är Fredrik Strage (DN 31/1) något på spåren när han fantiserar om att bli en ”samtalsextremist” (en som pratar med extremister istället för att ta avstånd från dem):

”I och för sig är jag inte särskilt intresserad av vad mina meningsmotståndare har att säga, men jag är sugen på något som samtalsextremisterna har: enormt stöd i sociala medier och skyhöga lyssnarsiffror.”

Det viktigaste kanske trots allt är, som Strage skriver, att ”få negativ kritik, beskriva det som en hatstorm, hävda att jag blir nedtystad av etablissemanget och sedan casha in på Patreon” (plattform för gräsrotsfinansiering).

I så fall har jag bara gynnat ett antal högerpopulister med den här texten. Men det måste ändå sägas...