Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tontäljaren Olof Lindgren firar trippeljubileum

/
  • ”Min favorit bland de egna kompositionerna? Det är en omöjlig fråga, ungefär som att be mig säga vem jag älskar mest av mina barn”, säger Olof Lindgren.
  • Han har haft ett fantastiskt liv med musiken och är så glad över allt han har hunnit göra. ”Men visst finns det mycket kvar som jag vill hinna med. Bland annat en opera som bygger på Gustav Hedenvind-Erikssons roman ”Boccaccios kock”, säger Olof Lindgren.  Foto: Henrik Flygare
  • I tonverkstaden på övervåningen sitter Olof Lindgren och komponerar.  ”Det här är en av mina lekstugor här i huset. Köket och snickarverkstaden är de andra två”, säger han.

Han fyller 75.

Det är 60 år sedan han blev musiker.

Och det är 30 år sedan han började som musikledare i Krokoms kommun.

Olof Lindgren har mycket att fira, och det gör han med en stor jubileums-konsert i Krokomshallen i dag.

Annons

– Idén var min från början. Jag ville bjuda på min musik i Krokom där jag jobbade så länge, säger Olof Lindgren.

Han har själv valt ut vilka av hans egna kompositioner som ska vara med och vilka artister som ska framföra dem, men sen är det andra som tagit över arrangemanget.

Mats Hurtig på Krokoms kommun har sagt till Olof att han bara ska koppla av och vara hedersgäst, och det känns både härligt och svårt, tycker han:

– Jag brukar ju vara med och styra och ställa...

Vi hälsar på hemma i den solgula villan på Frösön, där Olof bor tillsammans med sin sambo Elsa Sihlbom. Ett litet men innehållsrikt hus, lite rörigt men trivsamt.

Här har Olof plats för tre lekstugor. På övervåningen tonverkstaden, i källaren snickarverkstaden och på planet däremellan köket, där han bjuder på kaffe och hembakade pepparkakor.

– Det är jag som står för bak och matlagning eftersom Elsa fortfarande jobbar, säger han.

Och Elsa intygar att han sköter sig bra. Bland paradrätterna återfinns strömmingslåda och kroppkakor – och så saffranspannkaka, förstås, gotlänning som han är.

Det var på Gotland han började sin musikerbana redan som 15-åring. Den 15 juni 1949 fick han anställning som musikvolontär vid I18.

– Militärmusiken var den enda vägen att få sin utbildning på den tiden, säger han.

Unge Olof spelade esskornett och var så duktig att han fick börja jobba på riktigt direkt, utan att gå som elev först.

Efter ett par år flyttade han till I8 i Uppsala där han kombinerade arbetet med studier i musikdirektörsklassen på Musikhögskolan i Stockholm.

Efter avslutad utbildning fick han sitt första civila jobb i Tranås där han verkade som musikledare i 17 år.

– Jag dirigerade orkesterföreningen, ledde manskörer och byggde upp den kommunala musikskolan från grunden. Fram till 1975, när jag sökte jobbet som regionkapellmästare i Nedre Norrland.

Regionmusiken hade skapats fyra år tidigare som en civil myndighet som efterträdde militärmusiken, och Olof vill se vad den kunde tillföra det lokala musik- livet.

Man spelade fortfarande i vissa militära sammanhang, och Olof bar sin majorsuniform fast utan guld på axelklaffarna.

– Det tog jag bort. Jag är inte mycket för sådant, säger han och berättar också att han hellre kallat sig för musikfilur än musikfurir och gärna uttalat major på engelska, för då betyder det dur...

Helt lätt var det inte att stöpa om militärmusiken till en civil verksamhet.

Musikerna, som mestadels var blåsare, ville ha en stor symfonisk blåsorkester. Olof – som under hela sitt musikerliv spelat inte bara kornett utan också fiol – ville ha stråkar.

– Jag ansåg att det skulle vara bästa hjälpen för det lokala musiklivet.

Man behöver inte prata länge med Olof Lindgren för att förstå att han är en känslosam och snäll person som inte söker konflikt och helst vill slippa köra över folk. Därför är det inte heller svårt att förstå att han efter fyra år valde att söka sig bort från regionmusiken.

Musikledarjobbet i Krokom dök upp och han fick ta itu med att bygga upp musikskolan i en ny kommun.

– Jag fick vara med om båda de stora musikaliska reformerna i Sverige under 1900-talet, musikskolornas uppbyggnad och militärmusikens omvandling. Det var intressant, säger han.

I Krokom fanns en skoldirektör som var på samma bog som Olof. Tillsammans med Rune Odelbo var det lätt att utveckla musikskolan.

– Han förstod sig på fantasins kraft och vikten av ta vara på människors inneboende kreativitet och lust att lära. Och att man kan ta musiken till hjälp för att underlätta inlärningen i så gott som alla andra ämnen.

Olof var kvar som musikledare fram till 1989. Då drabbades han och de fyra barnen i familjen Lindgren av ett hårt slag då Ingalill, älskad hustru och mor, gick bort.

– Jag blev sjuk av sorg och kunde inte fortsätta som musikledare. Försökte vara musiklärare i stället, kom ut på fältet och kände hur dåligt mottagen man fortfarande blev på många håll.

– Det var undermåliga lokaler, låsta dörrar, man fick känna sig som om man kom och trängde sig på. Jag klarade inte det heller.

En långvarig sjukskrivning ledde så småningom till förtidspension. Och till en ändrad inriktning för musikanten Olof Lindgren. Han hade skrivit en del musik förut men nu fick komponerandet större plats.

– Jag hade bland annat gjort en rad sånger med text av Berta Magnusson för körerna Jamtkören och Brunkullorna och en konsert för cello och kör som finlandssvenske cellisten Lars Blomberg bett mig om. Men det var nu komponerandet tog fart ordentligt.

Konserter för kör och ett soloinstrument var det ingen som gjort före Olle, och efter succén med cellokonserten blev det fler som hörde av sig. Karl-Ove Mannberg bad om en konsert för kör och fiol, Annika Amundsen i Malmö Symfoniorkester om en för kör och fagott. Totalt har Olle skrivit åtta sådana konserter och nu håller han på med en nionde.

– Den är för viola och kör och tänkt för Magda Stevenson som är en mycket duktig violast i Danska radions underhållningsorkester, berättar han.

Du verkar ha fullt upp med beställningsverk. Blir det någon tid för ”eget” komponerande?

– Ärligt talat har jag inte så stort behov av det. Jag tycker det är viktigt att veta vem jag skriver för. Och att möta alla dessa duktiga musiker är otroligt inspirerande.

Det låter som om de mänskliga mötena är din största inspirationskälla?

– Absolut. Det är umgänget med människor som ger mig allra mest, säger Olof och räknar upp en lång lista. Vid sidan av riks- och världskända musiker finns här Berta Magnusson som hjälpt honom upptäcka språket och dialekten här uppe, och förre LT-reportern Pål Doj som kom till honom med några samiska jojkar och sa ”det här ska du göra någonting av”.

Här finns sambon Elsa som inte bara är en stabil livskamrat utan också duktig violinist och spelkompis. Och här finns de fyra barnen och tio älskade barnbarn.

Bland de sistnämnda finns Kajsa, 15 år, och Elin, 17, som varje år kommer upp från Stockholm för ett stråkläger hos morfar.

– Det är flickorna och jag och Elsa och vi spelar stråkkvartett en hel vecka. Varje gång väljer de ett stycke som jag arrangerar särskilt för oss. Senast var det ”Gabriellas sång”.

Det finns ett ord som återkommer gång på gång när man pratar med Olof Lindgren om hans långa och innehållsrika musikliv. Det återkommer också när han berättar om stunderna med Kajsa, Elin och Elsa.

Då lägger han handen på hjärtat och det rinner en tår ur ögat när han säger det.

Ordet är lycka.

Mer läsning

Annons