Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tommy komponerar bäst vid fullmåne

/

Kan man älska nån på avstånd? Ja, det trodde Tommy Andersson och skrev melodin till texten som skulle bli en av landets mest älskade dansbandslåtar. I år firar han 50 år på scenen och 40 år i musikstudion.

Annons

Källarstudion mitt i centrala Östersund är lite som Villa Villekulla, fast i ett plan. Oregelbundna vinklar och väggar är bäst om man vill få bukt med resonansfrekvenser och stående vågor, förklarar Tommy Andersson ivrigt.

Vi som inte är lika insatta i inomhusakustikens komplicerade vetenskap kan i alla fall konstatera att det blir ganska mysigt och ombonat när saker och ting är lite sneda och vinda. Östersundsartisterna Jenny Michanek och Anders Berggren har precis gått. Nu sjunger radion för full hals.

– Jag gillar att ha den på som sällskap medan jag arbetar, särskilt P4-toppen tycker jag om. Jag brukar kolla om jag fått med någon ny låt och det är ju inte alla län som har en egen topplista, säger Tommy när han tar emot i sedvanlig rockkostym; svart huvtröja, t-shirt med tryck och svarta byxor.

Överallt i lokalen berättar gamla foton, tidningsurklipp och instrument historien om ett långt yrkesliv, både på scenen och bakom kulisserna. På bordet en skål med frukt och en vetelängd. Vi sitter i den generösa beiga soffan med utsikt över betjänten med alla countryhattar som Tommy samlat på sig genom åren.

– Ofta tar jag med mig en extra när jag ska ut och spela med de andra i Kentucky, alltid är det någon som har glömt sin.

Tommy Andersson föddes på Frösön och växte upp som yngsta barnet i en syskonskara på fem. Hemmet var fullt av liv, rörelse och musik. Mamma spelade piano och en storasyster tog fiollektioner. Tommy minns att han brukade låna fiolen och lägga den mellan två stolar för att sedan springa han fram och tillbaka med stråken. Men det var när brorsan kom hem med en stenkaka med Arthur Smith och låten Guitar boogie som något verkligen hände inom Tommy. Han ville bli gitarrist! Drömmen förstärktes när han fick se konserter med band som The Violents och artister som Jerry Williams på tv.

– Fast på Södra skolan där jag gick kunde man bara välja mellan att spela mandolin och blockflöjt. Jag tog mandolin eftersom den liknade gitarren mest, berättar Tommy.

Men det dröjde inte länge innan han fick sin första riktiga gitarr och lärde sig de första ackorden, de till Guitar boogie.

– Jag och en klasskompis som spelade dragspel började spela ihop och fixade en del småjobb. Vi framträdde bland annat hos Länkarna och för internerna i Stadsfängelset. Det var lite läskigt när vakterna skramlade med nycklar och grindarna öppnades, men vilken publik det var, oj, oj, oj!

När jag gick i femte klass på Norra skolan fick jag börja lira med ett av stans pop-band Rune Ågevalls Comb. De spelade mest låtar av Shadows, Violents och Spotnicks. Det kändes stort på nåt sätt, att få lira ihop med ett gäng högstadiegrabbar.

14-årige Tommy blev gitarrist i dansbandet Klas-Jörgens (Sven-Ingvars hade precis slagit genom och alla suktade efter dubbelnamn), som i början fick agera pausfågel åt de större banden från länet. Eftersom ingen av medlemmarna hade körkort fick bandet skjuts av basisten Thord Olsson pappa till de olika scenerna. Spelandet förvandlades snart till ett heltidsjobb. Klas-Jörgens bytte namn till Tommys Orkester, medlemmarna skaffade både körkort och turnébuss. Äntligen ett dansband utan karbonpapper löd Expressens recension av en av skivorna. De här åren, mellan 1975-1985, var en intensiv tid i Tommys liv. Dansbandsscenen i länet blomstrade med ett 60-tal aktiva band. I stort sett varenda by hade ett spelställe och publiken var hängiven, både i länet och i Norge.

– I Stjördal hade tjejerna lärt sig skrika som Beatles fans, det var lite kul säger Tommy och skrattar.

– Vissa år gjorde vi 250 gig, man drog hit och dit samtidigt som man gick i skolan. Vissa mornar var jag ganska trött och det hände att jag somnade i bänken. Då var läraren där och smällde med linjalen över fingrarna.

Hur upplever du dansbandsbranschen i dag?

– Som ganska opersonlig, mycket låter väldigt lika och mycket är förproducerat. Man har ju hört historier om hur åskan slagit ner och satt igång musiken på scenen fastän bandet sitter och fikar någon annanstans. Det är något speciellt med levande musik, samtidigt som jag kan förstå varför det blivit som det har blivit. Arrangörerna och banden blir allt färre.

Så länge Tommy kan minnas har han samlat på låtidéer.

– Det känns som om världen är full av låtar, jag hör melodierna i huvudet, som en symfoni. Första bandinspelaren var en enkel tvåspårsmaskin från Philips, men nuförtiden är det lätt att tralla in dem på mobiltelefonens röstmemo. Jag är särskilt kreativ under tiden mellan nymåne och fullmåne så någonting måste det vara med månens kraft. Sedan tar det nämligen tvärstopp.

En av de första (Första?) melodierna han komponerade för Tommys var Lika barn leka bäst som LT:s dåvarande reklamchef Bertil Edin skrev text till. En annan, som tog sig in på riksradions lista, var Inget är som hemma i Östersund, som både Filips Combo och Patriks Combo plockat upp. Senare gjorde Tommy melodin till en av de mest älskade dansbandslåtarna genom tiderna, nämligen Kan man älska nån på avstånd?som blev en dunderhit med Vikingarna och Christer Sjögren. Karin Hemmingsson, som då jobbade i charken på Domus, stod för texten. Hon kom till Tommy med en egenskriven dikt om olycklig kärlek och bad honom tonsätta den.

– Jag kan väl prova sa jag, hon hade skrivit ganska rytmiskt och jag tänkte direkt på något dansbandsaktigt. När Vikingarna fick tag i den gick den rakt upp på Svensktoppens förstaplats där den sedan låg i 37 veckor. Bert Karlsson ringde till mig och skällde: Varför gav du inte den där till mig i stället?! Tror att jag tog en femhundring i betalt för jobbet.

Ja, jag har hört att du fortfarande är för dålig på att ta betalt.

– Jo, det är många artister som jag skämt bort. Jag hör till dem som har väldigt svårt att säga nej och så är det precis som om folk tycker att man inte kan vara för dyr om man har ett roligt jobb, säger Tommy, som genom åren även levererat hitar till bland andra Kikki Danielsson, Sten & Stanley, Streaplers och x . Han ligger också bakom låten Kom och gör mig lycklig med Rolandz och Robert Gustavsson.

Några Stimpengar har väl ändå kommit in?

– Jadå, och då har jag köpt ny teknik till studion eller unnat mig och gumman (Tommys fru Maggan, reds. anm.) en utlandsresa.

I dag är Tommy gitarrist i countrygruppen Kentucky, som har vunnit Country SM två gånger. Förra året firade de 30 år tillsammans. Parallellt med det fortsätter låtarna att komma till Tommy. Nyligen satte han en eldig latinolåt i händerna på Östersundsprofilen Kjell Andersson. Kanske blir det publiken i San Augustin, där Kjell och makan Kicki numera driver café, som får njuta av den?

Drömsamarbetet?

–  Lasse Stefanz. Det skulle vara en ära att få skriva musik till dem, tänk vad kul att få se och höra Olle Jönsson sjunga min musik! De är dessutom ett av få band som fortfarande säljer skivor.

P.S. Vid sidan av musiken tycker Tommy om att måla, gärna med så kallade fluorescerande färger, som blir självlysande när det bestrålas med UV-strålning. Inne i studion finns en egensignerad tavla föreställande ett naturmotiv. Lampan ovanför har tyvärr gått sönder, jag kan bara föreställa mig hur intensivt det orange landskapet skulle kunna vara i kontrast till de svarta siluetterna av några granar och en ståtlig hjort.

Mer läsning

Annons