Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Titta, de snackar!

Annons

Det är inte länge sedan internationella medier rapporterade om israeliska anfallsplaner för att slå ut Irans kärnteknikprogram. Krigshotet kändes oroväckande konkret, en del bedömare spekulerade till och med om möjliga tidpunkter för ett anfall. Kanske redan före sommaren? Troligen innan årets slut?

Faran med en uppskruvad krigsretorik är att aktörerna bränner de diplomatiska alternativ som står till buds. Till slut återstår bara bombkriget.

Lyckligtvis har det inte gått så långt i Iran-Israel-konflikten. I stället har vi under hösten sett hur förhandlingstrevare skickats ut från både Teheran och Washington. Scenförändringen kulminerade i helgen när det blev klart att Iran och en grupp nationer med USA i spetsen nått en överenskommelse om landets kärnprogram. Som vanligt är det lite olika besked exakt hur uppgörelsen ska tolkas. Klart är att Iran har förbundit sig att om inte upphöra, så i alla fall begränsa sin anrikning av uran, i utbyte mot lättade sanktioner.

Även om man inte ska ropa hej så här tidigt, är det mycket positivt att parterna har nått den här överenskommelsen. Bara det faktum att Iran och USA samtalar med varandra är i sig ett historiskt genombrott. Detta är två länder som inte har haft diplomatiska relationer sedan den iranska revolutionen 1979.

Iran är en nyckelspelare i Mellanöstern. Oavsett om det handlar om inbördeskriget i Syrien, det sekteriska våldet i Irak eller raketattackerna från södra Libanon, så har ayatollorna i Teheran ett finger med i spelet. Landet är, som det brukar heta, en destabiliserande faktor. Potentialen i helgens överenskommelse är därför större än punkterna i avtalet. Men först är det upp till bevis om Irans kärnenergiprogram. Den amerikanska bombhögern liksom Israels hökaktiga regering har redan dömt ut avtalet, och kommer förstås inte dra sig för att påpeka eventuella tecken på att det inte efterlevs.

Ett tungt ansvar faller därför på alla som tror på diplomatins möjligheter, att ge denna uppgörelse en chans.