Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tioårsjubileum! Fest – eller ett nytt golv

Annons

I sommar firar vi tioårig bröllopsdag, Göran och jag. Att vi snackar tvåsiffrigt känns aningens overkligt. För samtidigt som karusellen snurrar så oerhört fort, känns det som att den där magiska stunden då vi sa ja ligger oändligt långt bakåt i tiden. Jag var tjugotre. Vilket var fånigt ungt. Men vi var så säkra på vår sak och mitt lillgamla jag övertygade de tvehågsna om att var det någonting en skulle tro på så var det väl ändå kärleken. Vidrigt förnumstig.

Sagt och gjort. Sommaren 2004 höll på att regna bort som jag minns det men just den där dagen då kommunalrådet skulle viga oss i Duvedsgårdens trädgård sprack de grå molnen upp. I luften hängde, i stället för regn, den där helikoptern som innan ceremonin tog oss upp på Renfjället för bröllopsfotografering. Och när trasmattorna rullats ut i gräset smattrade flakmoppen vi anlände vigseln på i takt med myggen. Helvete vad mygg det var. Brudnäbben, våra bästa vänners son, var i paltstorlek, idag har han vuxit om både mig och maken och hasar fram i skor stora som kanoter. När jag har svårt att förstå att det gått tio år räcker det med att jag tittar på den store lille brudnäbben och hajar. Eller så tar jag av mig ringarna. I den ena läser jag Gimme Shelter 18/4-03 i den andra Julia & Göran 17/7-04. Och det där försöker jag läsa lite då och då, som en säkerhetsåtgärd, men bröllopsdagen minns vi ändå aldrig och inte en enda gång har vi lyckats fira den ordentligt. Den har glömts bort, det har inte passat, känts oviktigt. Men när fan blir gammal. Nu visar det sig tydligen att detta decenniums negligerande av bröllopsdagen på något sätt ackumulerat ett starkt behov av att fira.

Vi vill hylla den tid vi haft tillsammans, den tid vi har framför oss. Vi vill fira barnen vi gjort, fiskpinnarna vi stekt, vännerna vi träffat och vinflaskorna vi tömt. Vi. Känner. Att. Vi. Måste. Ha. En. Fest. Det är klart vi måste ha en fest! Tioårsjubileum. Det finns inget företag med anseende som inte uppmärksammar en sådan sak och Familjen AB vill inte vara sämre. Tänk er en bröllopsfest utan bröllop, bredställ utan allt ceremonitjafs. Lösa planer än så länge. Har kollat några lokaler på nätet, funderat på gästlistan. Band! Vi måste ha ett band. Ja det var väl lite sådana saker jag stod och funderade på när jag förra veckan röjde av diskbänken. Plötsligt kände jag att jag trampade i något vått. Och det där våta, ja vattnet, det hade liksom sipprat ut under golvsockeln vid diskmaskinen som uppenbarligen kastat in handduken och på kuppen gjort kaos med trägolvet. Och nu blir det väl ingen fest. För vad kostar det att bryta upp ett golv? Under köksbänkarna? Och en ny diskmaskin, är det dyrt? Och nytt golv sen då? Och just ja – motorlampan lyser på biljävlen vi har velat göra oss av med de senaste tre åren så den ska in på verkstaden på måndag också.

Nä nu blir det väl som sagt kanske ingen fest. Business as usual, i den här familjen verkar vi inte fira bröllopsdagar, varken i stort eller smått. Men tänk om vi slagit vad med bröllopsgästerna om vårt äktenskaps varande eller icke den där dagen för tio år sedan, för det rådde onekligen en viss skepsis och folk hade säkert satt emot om vi sagt tusen spänn på att vi är gifta om tio år. Det vadet hade kanske kunnat betala en drömmig tennbröllopsfest. Men det skulle vi ju tänkt på redan för ett decennium sedan.