Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tillbaka till Gärningsberg

Om flickor man lämnar efter sig i sjöar och dikesrenar. Om en borttappad kusin och oväntad vänskap.
Om att anpassa sig och inte.
Nu släpper Elin Olofsson sin andra bok efter succédebuten "Då tänker jag på Sigrid".

Annons

Hur blir man den man är? Är det på bussen mellan Gärningsberg och stan, i sjön om natten eller i mormors gäststuga? På gårdsplanen när islandshästen sliter sig? Blir man en ny när ens man lämnar en samtidigt som man får sparken från kommunjobbet och börjar städa på sjukhuset? När en bortglömd kusin dyker upp?

I Elin Olofssons andra roman, "Till flickorna i sjön", som släpps nu på fredag, heter huvudpersonen Helena. Liksom Hanna i debuten "Då tänker jag på Sigrid" växer hon upp i Gärningsberg, en litterär variant av författarens egen hembygd Offerdal.

Delar av boken är också skriven där, i det hus Elin Olofsson köpt intill en sjö. Huset och hennes lägenhet i Östersund finns båda med i boken.

 – Jag har aldrig bott bredvid en sjö förut. Det har spelat in på flera sätt. Årstidsväxlingar och väderväxlingar blir väldigt tydliga. Sedan är det också spänningen med en sjö, det är öppet och stilla, men den kan också vara ett hot.

Helena är en skrivande person. Någonstans måste allt ta vägen och det blir ord, ord, ord på små lappar som förökar sig i högar i Helenas och Tomas gemensamma hem i parhusområdet där det finns oskrivna, strikta grannregler.

– Det är ett både fult och fint mänskligt drag, att man kan anpassa sig, att man inte vill vara en ensamvarg. Samtidigt kan det vara omöjligt att leva upp till andras förväntningar, säger Elin Olofsson.

Helena pendlar mellan extremerna. Försöker vara normal men i en gammal flyttkartong ligger oläkta sår, en poetisk uppgörelse med snusfingrade förövare och mammas t-shirt. Mamma som flyttade till Island och lämnade Helena med pappa i det gula huset i Gärningsberg.

– Det finns massor med människor som har all rätt att bli rasande men håller det tillbaka hela livet, säger Elin Olofsson.

Även rättmätigt raseri bryter normen.

– Det blir det explosiva som ses som galet, det är det vi är rädda för.

# Vad hade du för utgångspunkter när du började med den här boken?

– Dels ville jag skriva om en tjej som är uppvuxen ungefär som jag. Dels tycker jag alltid att när landsbygden skildras så är det tystlåtna gubbar som hugger ved och det känner jag inte igen mig i.

Hon ville också skriva om ett övergrepp. Våldtäkten i Bjästa är en referens.

– Det som Helena utsätts för i tonåren kan för killarna vara ett ögonblicksverk, det påverkar inte deras liv. De glömmer, men det påverkar hela Helenas liv.

– Det kan jag känna igen från mina egna tonår, det hände sådant som någon borde ha uppmärksammat eller sett.

Helena tänker inte ens på att polisanmäla. Men raseriet i diktsamlingen många år senare faller inte i god jord i hembyn.

– Det är så lätt att välja den enkla vägen, att tänka att det nog är den där tjejen som överdriver.

Elin Olofsson är journalist och har jobbat med nyheter på bland annat Östersunds-posten. Lokaltidningen är närvarande på flera ställen i "Till flickorna i sjön" men det som blir rubriker i en dagstidning återfinns djupt inne i böckernas händelsevävar.

– När man ska berätta en nyhet börjar man med köttet. Ska man prata om känsligare saker börjar man inte så, först pratar man lite om väder och vind, försöker hitta en ingång. Det är olika typer av berättande som vi har i oss. Och en del grejer förmår vi oss aldrig att berätta.

– Jag är väldigt intresserad av fixpunkterna, där saker sker, sådant som kan vara gjort eller sagt i ett ögonblick men påverkar en resten av livet.

Beroende på hur fixpunkterna kopplas samman uppstår olika berättelser.

– Jag brukar tänka på berättelsen som ett flipperspel, en kula som studsar mellan de där fixpunkterna.

Hon gillar hur Agatha Christie bygger upp sina historier. Alla ledtrådar finns där från början men genom finstilta associationer leder hon läsaren på villospår. På Agatha Christiemanér har Elin också låtit ortsnamnet Offerdal vändas i sin ungefärliga motsats, Gärningsberg.

"Till flickorna i sjön" pendlar mellan byn som inte glömmer och staden som kanske gör det. En stad som har tydliga drag av Östersund även om ortsnamnet aldrig nämns.

– Det ger mig en större frihet att låta berättelsen vara central. Jag vill inte låsa fast mig i geografin. 

I datorn finns de första fixpunkterna till en tredje roman.

– Jag mår som bäst när jag har något skrivprojekt på gång, det är som ett husdjur i datorn som man kan klappa, säger hon.

Läs också

Elin ska följa upp succén

Om drömmar och livsval i Gärningsberg

Stark debut med språk berikat av gråtoner och skitighet