Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till slut kom Urban ...

/
  • Verktyget, vapnet. Det oumbärliga, det universella. En tumme vid vägkanten talar sitt tydliga språk: Hjälp oss! När det kommer till liftning, lämnas väldigt lite åt slumpen.
  • I yngre dagar liftade Urban hundratals mil.”Det var en lumparkompis som tipsade om att jag skulle bära permissionsuniformen när jag liftade. Jag prövade det knepet. Jag har nog aldrig gått så långt i hela mitt liv, minst fyra mil”, minns Urban.
  • Utåt sett är Hammerdal en slumrande idyll, men under ytan bubblar det av funderingar.
  • ”Gud förbarma dig över trafikanten, ty den vet inte vad den gör”, suckade Henrik Evertsson när den femtionde bilden i rad brummade förbi LT:s utsända.

När det gäller att lifta krävs två saker: vilja och välvilja. Länstidningens reportrar, Henrik Evertsson och Patrik Andersson, lär rikligt behöva både och när de liftar sig genom det vinterkärva Jämtland. Den första sträckan går från slakteriet i Östersund, med sikte på Hammerdal, en sträcka på 65 km.

Annons

Det är en fostrande sport det här med liftning. Det är billigt, socialt och lite av ett äventyr. Trots att det är en av de där riktigt tunga novembermorgnarna, med snöblandat regn och snålblåst, ser vi fram emot vad dagens eskapader ska lära oss.

Det är jag och min fotografkollega Henrik, endast beväpnade med våra tummar och en stor portion tålamod. Här är det inte målet som räknas utan det är vägen dit.

Ett trettiotal bilar passerar den kommande halvtimmen och självförtroendet sjunker kraftigt i takt med att bilarna visar en tydlig motvilja till att plocka upp oss.

Vi försöker att styla oss. En scarf eller lustig keps får lätta upp karaktären, ”en lättsam bohem man vill ge mat looken” framarbetas. Trafikanterna är svårflörtade. Efter en timme fylls våra regnblöta ansikten av röda bromljus.

Med ett glädjeskrik springer vi mot den stannande bilen och möts av en ung kvinna med ljusa lockar.

– Jag ska till Ås, vart ska ni? undrar hon.

Vi tvekar en sekund om vi ska ändra vår färdplan och följa med till Ås, men efter ett sakligt resonemang kommer vi fram till att hålla oss till Hammerdal. Målet. Man ska inte gripas av hybris, eller lättvilja inför lockar. Vi släpps av intill Rannåsen-avfarten där regnet trappar upp ytterligare.

De två kilometrar vi tagit oss från startpunkten var i alla fall en viktig psykologisk seger och stärker leden i vår parenhet.

Vi sjunger och visslar glatt för att hålla modet uppe i det annars mycket svårbesjungna vädret.

– Vi liftar med allt, föreslår jag. En traktor, en långtradare och en polisbil får därför dubbla tummar framsträckta med ett par meters varsel.

– Det hade ju varit jättekul att få lift med en polisbil, fantiserar Henrik högt.

Vi ler drömskt åt varandra. Lika oväntat som första gången så stannar plötsligt en blå Opel ett stenkast bort.

– HAN STANNAR! HAN STANNAR! skriker vi hysteriskt, och hest. Mitt hjärta slår frivolter av extas.

– Hopp in, vetja! säger en man som introducerar sig som Urban.

– Fantastiskt! Vi kommer från LT, säger Henrik och viftar glatt med kameran.

Urban trycker, efter vi satt oss till rätta, gasen i botten. Eftersom vi alla tre i bilen är sociala människor blir stämningen genast gemytlig och radion blir överflödig. Anekdoter utbyts, vitsarna och skratt går in i varandra.

– Nu är jag hungrig, säger Urban med eftertryck.

Han ställer in siktet på Statoil i Lit och vi hejar glatt på infallet. En grabbig stämning råder bakom disken och mackägaren serverar korv samtidigt som han levererar skämt om korvar och bröd.

Enligt Urban finns det en tradition: När man plockar upp liftare ska man bjuda dem på varmkorv. LT:s medarbetare lovar att hålla denna tradition vid liv när de själva plockar upp liftare. Men liftarna har blivit färre längst vägarna, konstaterar vi tillsammans.

Vi fortsätter vår väg längst med väg E45:an.

– Här blir bra, utbrister Henrik när vi nått innanför gränserna till Hammerdal.

Urban svänger in till vägkanten och vi tackar allra ödmjukast för visad vänlighet. Efter cirka tre timmar har vi nått Hammerdal. Vi passar på att ta del av sevärdheterna och faciliteterna. Henrik vill att vi gör ett besök på Kupan, där han provar frackskjortor, men inser snart att begränsa sitt bagage som liftare. Hur som helst beger vi oss in på det närliggande ICA för att få tag i en bit kartong och låna en tuschpenna så att vi tydligt kan visa för trafikanterna vad vi har för nästa mål...

Mer läsning

Annons