Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Till minne av en speleman

Annons

I somras gick min farbror, Örjan Lindqvist, bort. Han har betytt och betyder mycket för mig.

Jag skulle våga påstå att nästan alla jämtar och härjedalingar vet vilka Bröderna Lindqvist är. Och jag gissar att om man känner till Bröderna Lindqvist så ser man också bilden av Örjan som står leendes bakom kontrabasen och då och då tjoar i på ett ”Hej” när Wiggen spelas.

För er som inte känner till Bröderna Lindqvist, Örjan eller Wiggen så kan jag då kort informera er om att de är ett gammeldansband, beståendes av just bröder varav Örjan var den ena. Och snoan Wiggen är deras främsta ”hit”.

Kan i och för sig villigt erkänna att Bröderna Lindqvist egentligen inte spelat någon större roll för min egen musikbank med favoritlåtar och musiker. Deras musik skiljer sig ganska kraftigt från Wu-Tang Clan, The Roots eller Jay-Z.

Som barn såg jag mest Bröderna Lindqvist som skäggiga gubbar med dragspel. De var inte häftiga på något sätt. Visst det var ett glatt gäng och glad musik och så. Men inte mycket mer.

Nej det som imponerade var att de ägde en turnébuss och att Örjan hade ordnat ett musikrum, ja eller replokal, i källaren till deras hus. Det hade mina coola kusiner fyllt med elgitarrer och trumset. Turnébussar och trumset är häftigt.

Men varför inledde jag med att poängtera Örjans betydelse för mig som människa då?

Självklart dels för att han var en helt fantastisk människa. Varm, rolig och omtänksam. Men sen var det en speciell händelse som för evigt förändrat mitt sätt att se på saker och ting.

Hiphop och reggae-artisten Wyclef Jean upptädde för ett tiotal år sen i Allsång på Skansen. Strax därpå träffade jag Örjan. Han hade sett programmet och visste om att jag gillade hiphop. Han sa bara kort till mig:

”Du David, han Wyclef Jean – det är en riktig speleman det!”

De orden fick det att snurra till det ordentligt för mig. ”Vadå speleman… Han är ju en cool… Han spelar inte fiol… det rappas… och scratchas….Nej men...?” När jag till slut efter en del funderande och filosoferande kom fram till vad det var Örjan hade menat så hade jag vuxit ordentligt som människa.

För en speleman behöver inte vara skäggig med dragspel eller bas. Egentligen behöver det inte ens ha med musik att göra. Nej, en speleman är en människa som älskar att värma och roa. En som bjuder på sig själv. En som lever för att se lycka i andras ögon och leenden över andras läppar.

Örjan var en sann speleman. Wyclef är en speleman.

Och trots att jag är tondöv, inte spelar ett instrument och faktiskt inte ens sysslar med musik så både vill jag och försöker vara en speleman.

Tack vare Örjan.