Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tiderna förändras

Annons

Jag minns det inte som i går, för det var det inte. Det är länge sedan nu. Jag halkade in på bananskalet i mitten av 1980-talet. I korridoren fanns namnskyltar utanför vissa dörrar. En del riktigt respektingivande. Chefredaktör stod det på en. Redaktionschef på en annan. Kulturredaktören hade sin skylt och i små holkar satt gubbar och tanter och slamrade med dina Facit T2-maskiner.

Inne på fotoredaktionen flappade Nikonkamerornas slutare. Telefonerna ringde. Folk ropade och verkade ha bråttom. Där, fick jag veta, gick den uråldrige musikrecensenten. Han struttade fram och var nog den äldsta jag sett.

Jag förstod att punk och annan rock inte riktigt var hans grej. I alla fall tydde kostymen på att han trivdes bäst på en kammarkonsert.

I ett moln av rök uppenbarade sig travexperten, smal som en arab. Han hade sitt andra hem på redaktionen och ur en av holkarna kom ett illvrål på klingande gotländska: "Jävlar det sprack". Men istället för att sörja över en artikelidé som aldrig hamnade i tidningen blev det istället en kollektiv, spontan kafferast. Jag följde med. En trappa ner var fiket. Där tryckte en ovanligt tjock man med basker. På den våningen fanns också de riktiga hårdingarna. Med kniv i handen och ständigt jagade av klockan skar de ihop textremsor, beskar bilder och gjorde tryckbara sidor av materialet uppifrån redaktionen.

Huset där på Rådhusgatan var som en helt annan planet. Jag var van att valla beskedliga dementa gubbar ute på Frösö sjukhus. Inget stök, inget skrik.

När jag och min kompis, som hade ett sommarvikariat som allmänreporter, lämnat huset bad jag honom lägga ett gott ord för mig. Det verkade vara ett kul ställe. Skriva hade jag lärt mig i skolan och min bakgrund som punkbatterist kan ha varit tungan på vågen, för några kvällar senare stod jag på Gamla teatern med ett reporterblock och en penna i handen och skulle skriva om konserten var bra eller inte. Ett rätt hopplöst uppdrag. Jag kunde ju bara skriva vad jag tyckte, men tydligen var redaktionschefen nöjd med mitt första alster.

"Helt rätt. En recension går ut på att recensenten skriver sin åsikt", sa han och jag fick en tupp i halsen av stolthet som jag hostade upp.

Ute på redaktionen skulle min text förvandlas till en artikel av de där gamla uvarna som antagligen inte fattade ett jota av rockkonserter.

Garanterat var ingen av de där gamla mumierna en dag över 40.

Jag tänker på det här varje gång det kommer någon ung praktikant och presenterar sig på jobbet.

Nu är det jag som är mumien.