Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Thomas hoppas kunna hitta en av de saknade delarna

Det saknas fortfarande bitar av de gamla Överhogdalsbonaderna, och de flesta har väl gett upp hoppet om att någonsin hitta någon av dem.

Men det har inte Thomas Sievertsson.

Annons

Han är 34 år, till yrket apotekare och läkemedelsforskare. På fritiden är han en passionerad släkt- och hembygdsforskare. Och hembygden, det är Överhogdal. För även om Thomas själv är född och uppväxt i Stockholm så är det här han har sina rötter. Här tillbringade han barndomens somrar, ofta i sällskap med sin farfars far Jonas Holm. En man som hade en central roll i upphittandet av Överhogdalsbonaderna, fast han inte fått lika mycket uppmärksamhet som inventeraren Paul Jonze, landshövdingskan Ellen Widén och de andra.

Jonas Holm var son till kyrkvaktmästaren i byn och det var han som 14 år gammal fick i uppgift att rengöra vedlåren i sakristian inför renoveringen 1909. Då hittade han ett tygbylte – bonaderna – som han lyckligtvis inte slängde på brasan utan bar ut i ett härbre intill kyrkan. Där hittades de året efteråt av Paul Jonze, som var ute på inventeringsresa på uppdrag av Föreningen Jämtslöjd.

– Farfars far berättade många fantastiska historier, men den om hur han hittade bonaderna var den som gjorde allra djupast intryck på mig, berättar Thomas Sivertsson.

Han har forskat på egen hand kring bonaderna och tagit reda på precis hur det gick till när de tre bitar, som saknades när Jonze fann dem, kom fram i efterhand. Två hittades i kyrkan och en hemma hos muraren Jonas Löfberg. Han hade skurit loss en bit åt sin lilla dotter Signe som tyckte tyget var så vackert och ville ha det som täcke åt sin docka.

Men vad Thomas också fått veta, och som han i tisdags presenterade som en nyhet för en förstummad åhörarskara, var att docktäcket i sin tur delades i två delar. Signes syster ville nämligen också ha en bit. Tygbiten följde sedan systern när hon gifte sig och flyttade hemifrån.

Thomas har kartlagt familjens många flyttningar mellan olika hus i byn och spårat tygbitens öden fram till 1945:

– Då lade systern upp den i en mörkskrubb på vinden i familjens dåvarande hem.

Där finns det en liten, liten chans att den fortfarande kan ligga kvar, tror Thomas.

– Signes systerdotter gjorde en storstädning och brände upp en massa gamla grejer 1982, och troligtvis följde väl docktäcket med då. Men om inte .., säger han och får något drömskt i blicken.

Husets nuvarande ägare bor på annat håll, men har lovat att Thomas ska få gå upp på vinden och leta nästa gång han kommer till Överhogdal. Och efter att ha lyssnat på Thomas och hört hur han brinner för detta så hoppas man verkligen att han ska hitta vad han söker.

Så gör naturligtvis också Ulla Oscarsson, som blev lika överraskad av Thomas nyheter som alla andra i församlingen. Och som inte grämer sig alls över att hon inte hann få med den här historien i sin nyutkomna bok:

– Det är så det är med Överhogdalsbonaderna. Det kommer nya saker hela tiden, berättelsen tar aldrig slut. Och det är det som gör det så himla spännande...

Åsa Eriksson Ahnfelt