Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

The Summit är värda en publik utanför Sveriges gränser

The Summit "Higher Ground" – (Monty Music) 3 av 5

Annons

Lika bra att jag erkänner det direkt. Jag hatar det som hårdrocken har utvecklats till. Allt för ofta handlar det om musik av posörer, som lever ut sina innersta spandexdrömmar och försöker få med varenda kliché man kan hitta från sleaze, trash och Iron Maiden. Jag hatar det.

Hårdrock ska spotta uppåt. Hårdrock ska vara ett illaluktande finger från en salongsberusad snorunge upp i näsan på etablissemanget. Hårdrock ska uppröra Siwert Öholm. Hårdrock 2014 är mer en maskerad med fiskdamm, kanelbullar och lättdryck med päronsmak, tillsammans med Siwert Öholm.

Så tack och lov att The Summit inte är ännu ett posörband. The Summit är mer vanliga småarga medelklassare som skriver slagord på väggar med ekologiska kritor som är lätta att tvätta bort. "Higher ground" känns både tungt och fräscht. Trots att det rör sig om en genre som jag mer eller mindre gett upp hoppet om. Och trots att bandet inte direkt uppfunnit hjulet igen. De har bara designat om det så att det låter som rock 2014. Och bara den bedriften är beundransvärd.

Att det finns erfarenhet, kunskap och ett stort kvalitetstänk bakom råder det inget tvivel om. Rent tekniskt kan man jämföra "Higher ground" med vilken Whitesnake, Kiss eller Blue Öyster Cult-platta som helst. Kvaliteten på text, musik och framförande finns där. Och personligen anser jag att albumet slår plattor som Kiss "Psycho cirkus" eller Whitesnakes "Come an´ get it" på fingrarna. Lätt. The Summit låter hungrigare, helt enkelt.

Några låtar sticker ut lite extra. Domedagsrocken i "The calling" och "Not my country". Här låter The Summit, som The Summit. Och ingenting annat. Ett band i jeans och rutiga skjortor som står med fötterna stadigt i den jämtländska myllan. Men som kan blicka ut över världen med en viss oro. Här blir de också viktiga med sina budskap. Musikaliskt, i både "The Calling" och "Not my country", verkar det som om man släpper sargkanten för en stund. Det är inte lika uppenbart vilken väg de tänker ta, och man överraskas av smarta lösningar och gedigen produktion. "Water to wine" har en klar hitpotential. Speciellt när refrängen sparkar i gång med en gospelinspirerad hårdrockskör.

Tyvärr sticker inte resten av låtmaterialet ut tillräckligt mycket för min smak. Men jag fattar att det finns folk som gillar tunga riff som i "Turn it fff", västkustrock möter Status Quo-boogie i "One way highway" eller Journeyfluffet i det radiovänliga titelspåret "The higher ground". Det handlar trots allt om snygga låtar, i en snygg produktion. Det är välpolerat och minutiöst genomarbetat. Jag är imponerad. Men min värld gungar inte.

The Summit kommer att spelas i diverse bilar, med eller utan tak, i epa-traktorer och i garage framöver. Även långt utanför länets gränser. Om det finns någon rättvisa så bör hårt arbete löna sig i slutändan. The Summits "Higher Ground" har bidragit till att hård rock, även kallad hårdrock, från Jämtland känns fräscht igen. Utan make up, pudelfrisyrer och spandex.

Det låter så bra att det skulle förvåna mig om inte The Summit får en publik utanför Sveriges gränser. Mikael Klemmé imponerar mest. Vilken makalös sångare han är. Mats Karlssons gitarrer är tyngre och spetsigare än vad jag minns av 220 Volts plattor. Lars Eriksson och Björn Höglund ger en armerad ryggrad till låtarna som nog även Wolverine skulle bli avundsjuk på. Med den utgångspunkten kommer fortsättningen att bli intressant att följa. För The Summit har inte gett sitt bästa än.