Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tävla i tv – nu vet jag precis hur det känns

I våras fick jag ett telefonsamtal. I andra änden av tråden fanns redaktören för tv-programmet På spåret. Han undrade om jag hade lust att vara med och tävla. Min första reaktion var att jag blev oerhört stolt och smickrad.

Annons

Min andra tanke var "ja va fasen, det ska man väl fixa". Min tredje tanke var att jag nog ändå behövde några dagars betänketid, så jag bad om det. När vi hade lagt på kom tvivlet.

Jag skrev förra månaden om min kärlek till tv-mediet och På spåret är ett program som på många sätt kan stå som exempel för den kärleken. Jag tycker att det är ett fantastiskt program. Det är underhållande. Det är smart. Det är allmänbildande. Och jag tycker att det är sympatiskt att det kändispar som vinner endast får en blombukett i pris. Och så ska man inte sticka under stol med att det finns en stark kittling i att se hur de välkända ansiktena som medverkar i programmet presterar. Vilka överraskar och visar sig vara kluriga rackare och vilka kan man använda beskrivningen "hjulet snurrar men hamstern är död" på?

Och det är ju på grund av detta faktum som tvivlet kom in. För man vill ju inte ställa upp och avslöja för två miljoner svenska tittare att man kanske inte är det skarpaste verktyget i skjulet. Så jag gick några dagar och vägde detta argument mot allt det roliga som programmet innehåller. Till sist sträckte jag ändå på ryggen och sa till mig själv att jag visar mig hellre korkad än feg, så jag tackade ja.

För någon månad sedan bar det då av till Göteborg för inspelning. På tåget ner satt jag och min lagkamrat Siw Malmqvist och pratade. Vi var båda livrädda för att göra bort oss och inte klara en enda fråga, men vi sa som man alltid säger – att vi ska gå in för att ha roligt.

Väl framme på SVT i Göteborg hade min nervositet antagit gigantiska proportioner och när vi stod i kulisserna precis innan inspelningsstarten var jag nära att både svimma och spy. Ingvar Oldsberg stod inne i studion och värmde upp publiken. Han berättade en historia om när Jonas Hallberg var en av deltagarna.

Första resan i programmet gick till Köpenhamn. Ledtråden på tio poäng kom men Jonas lag ryckte inte. Ledtrådaren på åtta poäng kom, den på sex poäng kom och den på fyra poäng kom. Men Jonas lag hade fortfarande inte ryckt. På två poäng läste Ingvar upp ledtråden "Äger du en båt – köp en hamn". Då kastade sig Hallberg på nödbromsen, ryckte och skrek "Grenå!".

Publiken tjöt av skratt när de hörde historien och all min nervositet var som bortblåst. Okej, kanske inte bortblåst, men jag lyckades i alla fall genomföra inspelningen. För det skulle ju inte vara så farligt om min medverkan bidrog till en sådan historia.

Om jag och Siw lyfter blombuketten eller om vi blir en rolig anekdot som Oldsberg drar för publiken nästa år får ni se i höst och början av våren på SVT. Men jag hoppas att ni åtminstone håller en extra tumme för mig.
Vi hörs.

Mer läsning

Annons