Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tätt på given

Senhösten är helgtät. Precis framför oss ligger allhelgona, och sen hinner man inte blinka förrän advent och jul är i antågande.

Annons

Ljus tänds på anhörigas gravar och fler än vanligt söker sig till kyrkornas gudstjänster. Det är framför allt sången och musiken som drar folk. Så har det inte alltid varit. Ända sedan Olaus Petri dagar har svenskt gudstjänstliv präglats av predikan. Full av entusiasm över Luthers reformatoriska tankar återvände Petri från studier i Tyskland och samlade sådana skaror av lyssnare i Storkyrkan att han – enligt traditionen – hissades upp i en korg för att folk skulle kunna både se och höra.

Och på den vägen har det varit sedan dess. Det vill säga, prästerna föredrar numera att stå på golvet i stället för i predikstolen. Men vad det har predikats genom tiderna! Tänk på Schartau, till exempel, eller Adolf Kloo eller väckelsens alla predikanter med Rosenius i spetsen. För att inte tala om Sven Lidman och Lewi Petrus, vilkas predikningar till och med recenserades i dagspressen.

Min morfars farfar som var kyrkoherde i Jokkmokk för en hundrafemtio år sedan klagar i en skrivelse till domkapitlet över att ”allmogen” inte infann sig i kyrkan förrän precis när predikan började. Orgelmusiken och det övriga var tydligen oväsentliga inslag i gudstjänsten. Och, det är ju klart, att lyssna till ”Napoleons marsch över Alperna” varje söndag kändes nog inte så givande! Den lär ska ha varit forna organisters enda nummer.

Nå, men vad var det som predikades? Inte alla kunde svara lika fermt som i den närmast klassiska historien om gumman som på hemvägen från kyrkan tillfrågades om vad prästen sagt i predikan.

”Jo, han talade om synden.”

” Nå, vad sa han om den då?”

”Han var emot den.”

Svaret hade nog blivit ett annat i dag, tror jag.

Men vad handlar en predikan om nuförtiden? Finns det mönster och trender? Svaret är inte givet.

En som har synpunkter är författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren. Jag hittar ett klipp från 2007 i Kyrkans tidning med anledning av hans bok Norrlands akvavit: ”… mycket av dagens predikan har mist sin kvalité och hamnat på defensiven. Predikningarna /…/ liknar i dag på ett välvilligt sätt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Det är vackert men inte gripande.”

Jag hör ett ramaskri. Ger han verkligen en rättvisande bild av hur budskapet tolkas i dag?

Man får spetsa öronen under kyrkbesöken framöver!

Mer läsning

Annons