Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tänkvärt och sorgligt familjedrama

Annons

En familj samlas. Till en början oklart varför. Efterhand när vi rör oss djupare och djupare in i familjen Yokoyamas mångfacetterade organism förstår vi vad som fört denna brokiga skara, som uppenbarligen väldigt sällan möts, samman.

Allt handlar om den äldste sonen, som omkommit i en drunkningsolycka tolv år tidigare. Runt middagen, samtalen, de krystade frågorna i stil med ”hur är det på jobbet då?” svävar sonens och broderns ande.

Löst hängande kommentarer, ett svar som aldrig kommer och en stämning så tjock att man kan skära med kniv i den. Det är smärtsamt uppenbart hur egentligen ingen i familjen har bearbetat den där händelsen för tolv år sedan.

Regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda, prisbelönt hemma i Japan för sina dokumentärer, rör sig suggestivt mellan de olika karaktärerna. Den yngste sonen som skäms för att han är arbetslös och till varje pris vill att det ska undkomma föräldrarna, modern som inte kan komma över sin makes otrohetsaffär, maken själv som plågas av sitt pensionärsliv och sorgen över att inte kunna praktisera som läkare längre. Alla brottas de med sina problem, samtidigt som de förenas av den döde, den förlorade sonen.

Det är tänkvärt, bitvis stimulerande och sorgligt. Den tanke Hirokazu Kore-eda vill framföra, den att man ska ta tillvara på livet medan det är, når fram till mig, men med en lätt uttråkad pust. Scenerna är utdragna, och filmen hade lätt tjänat på att komprimeras en smula.

Mer läsning

Annons