Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Tänk om väggarna kunde minnas och berätta"

Anders Thorén har drivit dansbanan i Aspåsnäset i 44 år. Nu på lördag ställer han sig för sista gången i dörren till logen och hälsar besökarna välkomna.

Annons

– Det bjuds nog upp till sista dansen här på lördag. Någon som tar över har inte gått att hitta. Det är för mycket jobb, så det skulle vara en tjurig en då, säger Anders Thorén.

Danserna började 1953 då Aspåsnäsets sommardansloge invigdes och människor kom åkandes med häst och vagn till dansbanan.

Anders Thorén tog över verksamheten och driften av dansbanan vid 21 års ålder 1969.

– Det gick lite så där vid den tidpunkten så jag blev tillfrågad om jag kunde ta över. De från bygdegårdsföreningen hade sett i Länstidningen att jag hade startat en ungdomsgård på nuvarande Hägragården mellan Dvärsätt och Krokom något år tidigare, så de tänkte att det kunde vara något för mig.

Anders var tveksam till en början och visste att det skulle bli mycket jobb.

– Det förstod jag ju, att det skulle bli hela helgerna, dels under kvällarna och halva nätterna men också med städning och förberedelser inför varje dans.

Arbetsbelastningen har varit hård. På dansbanan finns även servering men Anders har fått mycket hjälp från de som bor i byn.

– Stina Olofsson hette hon som kontaktade mig i början och hon var till stor hjälp. Sedan har hennes son Janne varit med, hans son Sven-Olov i sin tur och senast hans dotter Sofie. Fyra generationer av familjen Olofsson har hjälpt mig med detta, klippt gräs och varit ute och plockat skräp på morgnarna. Jag är mycket tacksam för det, utan dem hade det här aldrig gått, säger Anders Thorén.

Han ser tillbaka på åren som en rolig och givande tid och han har samlat många fina berättelser i huvudet.

– En kille från Skövde kom upp hit en helg för ganska många år sedan. Han hade hört från mor sin att han kommit till vid en dansbana i en by uppe i Jämtland som hette Aspåsnäset. Det skulle ha skett i närheten av utedassen här bredvid logen. När han sedan fyllde år och blev myndig önskade han av sina kompisar att de skulle åka upp hit till dansbanan och se platsen där han blivit till. Föräldrarna skulle också ha ristat in namnen på en av dassväggarna med ett hjärta, hade han fått höra. De var här och kikade, och det sista killen gjorde innan de körde hem igen var att plocka en bukett vitsippor från platsen, som han tog med hem till morsan sin. Det är nog det finaste minne jag har härifrån.

Anders Thorén har alltid gillat dansmusik och tyckt om att dansa.

– Det är ett bra sätt att umgås på. Dels är det dansen, men sedan finns det ju något att prata om veckan efter också, säger han med ett leende.

Under 70-talet var det dans någonstans i stort sett alla dagar i veckan. Det var inte särskilt dyrt att dansa heller.

– Innan det blev företag av allting var det helt andra kostnader. Nu är det många som ska ha pengar, förutom artisterna är det produktionsbolag och pengar ska gå till reklam. Förr kunde man lösa in sig på dansen om man körde förbi och bara gå in och köpa ett paket cigaretter eller en dricka och sedan fara vidare, dyrare var det inte, säger Anders Thorén.

Hur många orkestrar som spelat på Aspåsnäset går inte att veta men de har varit många, kända och okända. Och okända som senare skulle bli kända.

– En kväll i början på 70-talet hade jag en spelning med bandet Pelles och jag minns att flera av killarna i bandet var väldigt duktiga sångare. Stämsång hade dittills inte varit vanligt, utan orkestrarna hade oftast en ensam kille eller tjej som stod för sången. Det här var annorlunda och många i publiken var hänryckta just på grund av sången. Huvudsångaren i bandet var Christer Sjögren. Honom gick det bra för sedan och det var nog många som anade hur det skulle gå den kvällen.

De flesta som besökt Aspåsnäset genom åren har varit från trakten, eller i alla fall från länet. De utländska besökarna har varit få och Anders minns en av dem speciellt väl. Det var en holländare som kom cyklande med en cykelkärra efter sig och ville sätta upp sitt tält på ängen intill.

– Vi fick försöka på lite blandad tysk-engelska men ja, det gick väl bra. På kvällen kom han ner till dansen och sedan såg jag inte till honom på resten av kvällen. Morgonen efter kom han ut från skogen gnolandes på "Man ska leva för varandra". Han var fortfarande onykter. Han skrattade och sa att han aldrig hade haft så roligt tidigare. Han var på väg till Nordkap med cykeln och den där gamla kärran. Jag hoppas han kom fram, säger Anders Thorén.