Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tala om dubbelt fiasko

Annons

Kollegan Patrick Sjöö hade tippat 0–0. Själv drog jag sturskt till med att ÖFK skulle göra det första målet, dessutom framför kameran i vår webbtevesändning.

Vi kan konstatera att hemmapremiären mot IFK Värnamo blev ett lika stort tipsfiasko som det blev fiasko för Graham Potters ÖFK. Det blev alltså inte 0–0 och hemmalaget gjorde verkligen inte det första målet.

Detta hemvävda och billigt "paketerade" Värnamo, med typ 10 egna produkter och totalt 16–17 spelare från Småland, vann i stället med 3–1, sedan man backat hem och spelat på resultatet i andra halvlek.

Jag får trösta mig med att jag flera gånger i sändning lyckades hissa varningsflagg för Smålandslaget.

Tipsfiaskot? Vi får skylla på premiärnerver. Det brukar vara en säker undanflykt.

De cirka 2 700 åskådarna (bra siffra i ruskvädret) var förstås mäktigt besvikna när de lämnade Arenan vid 17-tiden. Frågan de flesta säkert ställde sig var:

Är inte ÖFK bättre än så här?

Jag tror nog de flesta innerst inne är ganska trygga med svaret. Visst är ÖFK bättre än så här. Det visade man under andra halvlek då man bjöd på ett passningssäkert, rörligt och idérikt anfallsspel.

Potter har återigen byggt ett spännande lag med många offensiva krafter, många spelare som är bra en-mot-en och som är trygga med bollen. Det lovar gott.

Det lär dock ta tid innan alla nya spelare kuggat i varandra och det finns en fungerande samförståelse i lagdelarna. Defensiven är den lagdel där detta syns tydligast eller där samförståelsen behövs mest.

Törnstrand, Bergqvist och Peciar såg riktigt darriga ut i första halvlek och Connor Ripley imponerade inte. En backlinje utan trygghet, utan rutin och utan bra hjälpförsvar, är ingen bra backlinje.

Graham Potters grepp att starta matchen med bara tre backar känns därför mer och mer märkligt ju mer jag tänker på det. Det är verkligen att utsätta sig för onödiga risker.

Hur tänkte han själv? Trodde han att Moon och Tobias Malm skulle falla tillbaka och stänga ytorna på kanterna? Moon som precis är tillbaka efter en lång periods vila hemma i Sydkorea och Malm som inte är känd som någon försvarsfantom från sitt fjolår i Trelleborg.

En trebackslinje är alltid sårbar för kontringar och det var exakt en sådan som gav Värnamo 2–0-målet. ÖFK hann inte med och Alexander Vrebac kunde trycka sig igenom till läge.

Självklart skulle Potter ha satsat på en fyrbackslinje. Skapat trygghet och lugn och därifrån jobbat sig upp i banan. Att vara offensiv i sitt grundtänk är inte alltid lösningen.

ÖFK:s offensiv var, precis som i fjol, alltför lättläst, alltför förutsägbar. Ett snyggt, men ineffektivt sidledssnickrande utan att det kom några hotande djupledslöpningar, skott utifrån.

Oj, vad vi saknade genombrottskraft och fysik i straffområdet. Emir Smajic och Taylor Morgan skulle kunna bjuda på det, men de är skadade.

Kanske löser det sig när Smajic är tillbaka om tre-fyra veckor och bidrar med den storlek som laget saknar. Eller också räcker det med att Barrow återkommer efter sin revbensfraktur. Eller med att Mendiola och Ahmed tillfrisknar.

Själv undrar jag om inte årets ÖFK på nytt har för många likartade spelare. Här finns massor av små tekniker, spelare som älskar att passa, dribbla och utmana, men vi vet alla att det ibland kan bli för mycket av det goda.

Graham Potter vill i alla fall inte frångå sin filosofi om att s-p-e-l-a sig fram i banan.

– Vi vill inte lyfta långt och hoppas, som han sa på presskonferensen.

Dessutom menade ÖFK-tränaren att "det här var en av de där dagarna", alltså sånt som ibland händer. Kanske är det inte mer märkvärdigt än så.