Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack, men ack, Oskar Linnros

Oskar Linnros

Badhusparken

(torsdag)
3

Annons

Yran hade knappast kunnat boka en mer effektiv startmotor än soulpoparen Oskar Linnros. Innan han ens öppnat munnen är den förväntansfulla publiken blind av kärlek.

"Debut" blir avstampet för en eskalerande uppvärmning som via den entusiasmerande "25" och nedåttjacket "Kaffe/Cigg" nästan fallerar med "Din mamma". Det enda som håller mig fascinerad rakt igenom konserten är hur väl kalkylerad ljudbilden är, en av de stora behållningarna är definitivt den snygga klaviaturen.

Det blir ganska snabbt klart att Linnros är en showman av hög kaliber som poserar erfaret och skapar publikkontakt. Men han saknar röstkapacitet för de krävande partierna, vilket uppenbarligen den förbehållslöst kärleksfulla publiken struntar blankt i. Räddningen musikaliskt sett finns i kompbandet som bildar ett felfritt skyddsnät med sin dubbla rytmsektion.

Det är skönt med samtalen som han för med publiken, men de tenderar också att bli lite utdragna och jämfört med musiken är de totalt oengagerande.

– Jag har inte tänkt ut något att säga för jag känner mig så hemma här, säger Oskar Linnros och berättar att han har både minnen och vänner i länet.

Med "Ack, Sundbyberg" hittar Linnros tillbaka till vinnarkonceptet, bara för att följa upp med en svag och introvert version av den, på debutskivan, strålande "Annie Hall".

En låt som växer live är efterföljande "Genom eld". Men efter den tar större delen av bandet rast och bara cellisten sitter kvar när Linnros slår sig ner vid pianot. Vi får en kort version av Veronica Maggios "17 år" där allsången verkligen brister ut.

Konserten har gått farligt fort när vi når slutstationen "Från och med du". Bandet tar åter plats, allsången eskalerar och jag ser inte ett ben som antingen dansar eller stampar med till svänget på scen.

Efter en grandios avslutning och folkets jubel står det klart att Linnros show visserligen bygger på ett fåtal stabila låtar, men de kan inte misslyckas. Kanske har Oskar Linnros ännu inte nått över gapet mellan att vara rapp i käften och att brista ut i sång.