Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Synen på socialförsäkringarna gör skillnaden tydlig

Hade frågan ställts annorlunda hade nog svaret blivit annorlunda.

Annons

Alla vet inte vad socialförsäkringarna är för något. Om frågan gällt ska cancersjuka inte ha sjukpenning, eller ska den som fått stroke tvingas söka jobb över hela arbetsmarknaden även om man är en överläkare som kan jobba 75 procent, så hade nog svaret blivit ett annat.

Men får man tro DN som låtit Synovate ställa frågan till 1 000 personer i förra veckan, så anser bara 1 procent av väljarna att socialförsäkringarna är den viktigaste frågan när de nu ska ta ställning mellan de två blocken.

Jag hoppas inte de rödgröna partistrategerna går i den fällan och tror att frågan är oviktig för väljarna. Sant är visserligen att frågan kommit i skymundan på ett skamligt sätt. Här finns tror jag utrymme för en stor portion självkritik hos de rödgröna när valrörelsen ska sammanfattas.

Symptomatiskt var ändå förra veckans diskussion om ovannämnda dalaläkare. När Fredrik Reinfeldt pressades om saken i SVT:s utfrågning, så kom debatten att handla om det faktum att sossarna också uppmärksammade samma läkare, i stället för att handla om hur orimligt de regler slår som just Fredrik Reinfeldts regering bär ansvaret för.

När liberala ledarsidor diskuterar saken så är det just viljan att fria Reinfeldt från ansvar som är drivkraften, inte att uppmärksamma den oförnuftiga försämringen av sjukförsäkringen.

Samtidigt finns det inget som tydligare åskådliggör skillnaden mellan de rödgröna och de borgerliga än synen på socialförsäkringarna. Det handlar inte bara om alla de som i hopp om sänkt skatt, bortser från att alla, också en överläkare eller en redaktör kan få stroke när som helst och att vi alla får ett bättre skydd om vi försäkrar oss tillsammans så att alla delar på kostnaderna.

Men frågan är större än så. Hur ser vi på varandra? Hur ser vi på de sjuka och de arbetslösa? Hur ser vi på fusk och felutnyttjande? Här finns stora skillnader. Men det finns också nyanser som borde kunna få genomslag när valet är över, men knappast innan.

Ett för valrörelsen ovanligt inslag kom i radioprogrammet ”I Mona Sahlins fotspår” som sändes i P1 på lördagen. Reportern Katarina Gunnarsson hade tidigare i veckan följt Socialdemokraternas partiordförande Mona Sahlin, på en resa till Norrköping.

På det landstingsägda tvätteriet mötte hon en kvinna som valde att jobba trots att hon opererat sig efter allvarliga förslitningsskador. Mona Sahlin ser henne både som en hjälte och som ett typexempel, eftersom de flesta faktiskt vill jobba. Det är samtidigt ett försvar för en socialdemokratisk syn på sjukförsäkringen. Arbetsviljan är ju en viktig grund till att vi kunnat ha den generösa försäkring som nu raseras av de borgerliga med utförsäkringar och allt mer av grundskydd och allt mindre av inkomstrelaterad försäkring.

Men reportern uppfattar att kvinnan på tvätteriet har en invändning. Människor är ju olika, säger hon. I mötet med Sahlin håller hon ändå med henne, men när reportern åker hem till kvinnan breder hon ut sig över människor som inte är som hon, som hellre går hemma än jobbar.

Är det då ett stöd för Moderaternas sjukförsäkring? Nej. För hon vill ha en sjukförsäkring för dem som är sjuka, med möjlighet att få rehabilitering och bli frisk. Det är något annat än att skickas ut ur sjukförsäkringen utan att vara frisk utan bara därför att en tidsgräns passerats.

Att som Moderaterna bygga ett helt system på att fusket är omfattande är fel. Det är inte antingen eller. Fusk förekommer, men de flesta vill jobba. Den som bara inte vill jobba ska inte ha sjukpenning. Men vi behöver ändå en bra sjukförsäkring för alla. Det är både rättvist och effektivt.

Annons