Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Symbolisk rymdsaga räddar jorden i sista stund

/
  • Mimarna Bo W Lindström och Ulrika Mannerfelt växlar smidigt mellan de fyra rollerna i Pantomimteaterns rymdäventyr.Foto: Martin Skoog

Annons
Rymdtoner. En lysblå glob svävar magiskt mellan fyra barnhänder. Pantomimteaterns rymdäventyr "Tellus", för barn från sex år, börjar lovande.
Stjärnhimlen slocknar och en välvd, mindre magisk, spelyta blottas: två gröna landytor med en blå flod som gränslinje. På ena sidan flyttar far och dotter Blom in, på andra sidan mor och son Stjern. Samtliga roller spelas smidigt av mimarna Bo W Lindström och Ulrika Mannerfelt.
Med hjälp av futuristiska manicker suger pappa Blom och mamma Stjern energi direkt ur jorden, skövlar sina gröna ägor svarta och startar ett litet krig där mamma Stjern erövrar pappa Bloms mark.
Men mellan barnen uppstår en vänskap. Tillsammans bygger de en rymdraket för att resa ut i rymden och se sin blå planet svartna. Den måste räddas och det hemliga vapnet heter solrosfrön.
Underrubriken rymdäventyr uppfylls. Rymdfararna svävar i självlysande dräkter, kostymerna är rymdsilvriga med accentfärgerna turkos och orange, en självlysande rymdraket tänds i fonden.
Historien har något undanglidande över sig. Jag tror att det beror på att den inte går ihop exakt i tid, rum och relationer. Men kan man släppa de exakta tolkningarna för de symboliska funkar det.
Musiken är en viktig ingrediens, dels för att skapa den futuristiska rymdkänslan men också för att beskriva hotet som vilar över föreställningen. För här är det nära på för sent, de två barnen och deras solrosfrön är den svartskövlade planetens enda hopp.
Jag känner igen världsbeskrivningen från min egen barndom och blir lite trött. Då stod kriget för hotet. Men också då var de vuxna problemet, samtidigt som barnen var goda och satt på lösningen till världsfreden.
Det är förstås bra att det finns ett hopp i föreställningen. Samtidigt kan jag ledsna på att världsräddaransvaret läggs på fel ställe. Varför är det aldrig mamma Stjern och pappa Blom som kommer till insikt och kärleksfullt odlar upp sin skövlade jord?

Mer läsning

Annons