Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svindel vid bröddisken

Annons

Det står matbröd på inköpslistan och jag vandrar mellan hyllorna i butiken. Är det verkligen nödvändigt med detta ofantliga utbud av bröd? Ljust och mörkt, korn, vete och råg, limpor och hällakakor, skivat och oskivat, skånsk tillverkning och norrbottnisk. Dessutom vad som i själva butiken bakas. Man får lätt svindel. Behöver vi tio sorters långfranska och kan vi inte själva skära upp bröd? Visst vill vi väl emellanåt byta sort. Man kan bli trött på den där trendiga dinkelbakade hålkakan och köper i ren protest en gammaldags hederlig sirapslimpa. Eller tar till knäckebrödet som står sig i alla tider.

Vad blir det förresten av allt bröd som ligger kvar på hyllorna? Åker det iväg med soporna eller blir det grismat? Vem står i så fall och drar bort plasten? Ja, frågorna hopar sig när man drar varukorgen.

Bröd har ju varit viktigt för alla människor och i alla tider, och jag tror att var och en av oss har speciella minnen förknippade med bröd. Det kan vara limpsmörgåsen som doppats i varm choklad just innan jag travade till skolan i novembermörkret eller tunnbrödet som fick mjukna i "blötan" med grönsaker och älgkött i en ångermanländsk skogskoja. Eller kanske knäckemackan med nyss griljerad skinka natten före julafton. Och jag minns en sommarvecka i stugan när vi var särskilt många där samtidigt. Eva bakade mest varje dag ett stort doftande bröd och vi skar långa skivor och bredde smör på det fortfarande varma brödet. Fantastiskt gott! Ja, alla har vi brödminnen, tror jag.

Och preferenser. Det gäller också finbrödet, bakelserna. Går man på kondis några stycken blir det alldeles klart: någon kan bara äta Napoleon, någon annan föredrar dammsugare och åter en annan kan bara tänka sig en bit prinsesstårta. På Sandbergs konditori i Umeå fanns i min ungdoms dagar något som kallades nougardemanger. Det var krispiga mandelflarn med arrakskräm emellan. Himmelskt gott. Jag har förgäves letat efter dem utan resultat både i Sundsvall och Östersund, för att inte tala om i alla bakelsers mecka, Uppsala. Mitt alldeles närbelägna kondis frestar iallafall med en kanapé med toscaglasyr som nästan konkurrerar med mandelflarnen.

Ingenting kan dock i smak jämföras med de skorpor med mjölk som serverades mig en tidig långfredagsmorgon efter det första barnets födelse. Ett brödminne som sitter där.