Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverigepremiär för suggestiv "Stream"

Annons

Det är en dag när jag går vilse i ändlösa korridorer och telefonnummer jag kan utantill upphört gälla. I slutet av den dagen ligger "Walker" och "Stream" och väntar på mig.

Maria Nilsson Waller inleder med solot "Walker": Jag tänker på salmiaksvärta, på glittrande grodor och gummimänniskor, på elasticitet och hårdspända svängningar mellan ljud och kropp. Ser fördröjningar i rörelsemönster, tempoförskjutningar och förstår, strax utanför det gripbara, vad jag ser. Inte ordlös förståelse, det går djupare än så. Kanske insikt. En stillastående framåtrörelse, skymningsskuggan och så plötsligt det varma ljuset/ljudet mot det kalla. En ändlös vandring som avslutas i oss, i publiken, där dansaren liksom upplöses i ett flackande mörkt intet.

Kvällens andra solo "Stream" har Sverigepremiär denna kväll. Stycket är framarbetat i residens i Dublin och hos Åre konstförening i Järpen. Influenserna är hämtade från uppväxten i Östersund. Jag ser också vissa släktskap med den konstfilm hon och konstnären Linda Petersson spelade in i Linnvasselvs vattenkraftverk i fjol. Här surrar turbiner, här virvlar vatten lagbundet och oberäkneligt. Här sträcker sig en glipa grönskimrande sjöbotten in över scengolvet. Ljudbilderna växlar mellan suggestiv betydelsenivå och en mer beskrivande där koskällor och en fiol bryter in. Ljud som ger mig mer exakta bilder än jag vill ha: som får mig att lämna kärnan. Koreografin växlar inte mellan skikten. Även i det mer berättande behåller den sin suggestiva sida. Det ogripbara i väntan på regndroppen mot handflatan.

Maria Nilsson Waller besitter som koreograf och dansare en nyansrikedom och en detaljskärpa som jag uppskattar stort. Det ger hennes koreografier poetiska dimensioner. Det finns ingen direkt översättning. Till synes lösryckta stavelser landar över pappret och bildar ett mönster, en egen verklighet.