Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverigeaktuelle Liao Yiwus vittnesbörd skakar om

/
  • Kinesiske exilförfattaren Liao Yiwu lever i Berlin och har kritiserat valet av Mo Yan som Nobelpristagare. Tisdag och onsdag denna vecka besöker han Sverige för samtal och performance. Foto: Ali Ghandtschi

Annons

Vissa böcker skakar om och öppnar dina ögon. Som "En dag i Ivan Denisovitjs liv" påverkade mig då jag läste den på 70-talet. En enda dag i lägret, marsch till slavarbetet i ohygglig kyla, att överleva dag för dag var en bragd korsad med tur. Alexandr Solzjenitsyn tilldelades Nobelpriset 1970 och mottog det 1972 efter många diplomatiska krumbukter från svensk sida. Nobeltalet på distans censurerades så att meningen "Måtte man vid detta rika bord icke glömma de politiska fångar som idag hungerstrejkar…" försvann. Solzjenitsyn fick inte hålla det fräna tal han egentligen ville. Det finns många paralleller mellan Liao Yiwus självbiografiska "För en sång och hundra sånger" och Solzjenitsyns vittnesbörd om Gulag, eftersom Kina kopierat lägerkonceptet och Nobelstiftelsen blev hårt kritiserad för valet av den regimanpassade Mo Yan förra året. Liao Yiwus litterära stil är helt annorlunda men hans berättelse sätter mitt inre i uppror på samma sätt som när jag läste om Ivan Denisovitj.

Översättaren Margareta Eklöf lägger in en brasklapp om hur texten vandrat från mandarin till tyska och engelska och därifrån till svenska och författaren säger i sitt förord att han på grund av säkerhetspolisens hårdhänta ingripanden skrivit boken tre gånger. Liao är poet, det märks i hans sätt att skriva och hans dikter ligger nu inlåsta på Byrån för den offentliga säkerheten. Ord är farliga. Medan alla i väst känner till studentupproret i Kina på våren 1989, vilket brutalt slogs ner av armén den 4 juni på Himmelska Fridens torg i Beijing, har händelsen effektivt raderats ur kinesernas medvetande. Överlevande sitter i fängelse och tystnaden är total. Liao Yiwu som dittills föraktat politik och varit ointresserad av utländska importvaror som demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, skrev samma dag sången "Massakern", spelade in den på band och hann också tillsammans med några konstnärsbröder spela in videofilmen "Rekviem", innan de häktades i mars 1990.

Liao Yiwu dömdes så småningom och avtjänade fyra år i häkte och fängelse, där nedbrytning omedelbart börjar med kroppsvisitering invärtes och utvärtes och en ny identitet 0-9-9 i cell 2, där alla kallas "tjuv" men är en blandning av mördare, rånare och politiska aktivister. Det råder ett strikt hierarkiskt system i cellen på tjugotvå kvadratmeter och arton man, i själva verket en exakt kopia av statsbyråkratin utanför. Vid olydnad tillämpas straff enligt en meny av "hemlagade rätter", kreativa tortyrmetoder av värsta slag, ofta med tonvikt på sexuellt våld och närkontakt med latrinhinken. Liao känner ibland ett intellektuellt övertag vid de långdragna förhören och vågar driva med förhörsledaren. Det har sitt pris. Handklovar och elbatong är vanliga bestraffningar. Är det möjligt att behålla någon humanitet när tillvaron kokas ner till de mest basala funktionerna, mat, avföring, att uthärda en påtvingad intimitet och den skoningslösa hettan i Kinas masugn Chongqing? Att sova tätt samman med stinkande kroppar och se det som en favör att ha ansiktet nära hålet i golvet eller att agera självmordsvakt mellan två dödsdömda?

Liao tänker ibland "jag är en känd poet" men ger inte sken av att utgöra något undantag från mänsklig förnedring och sönderfall. Han gör ett par allvarliga men misslyckade självmordsförsök. Kanske lyckas han behålla något av sin värdighet genom att i minnet registrera det som händer, iaktta och relatera till medfångar som sammansatta karaktärer. I väntan på sin sista stund har de dödsdömda öknamn som Döde Chang och Döde Zhang. Vid deras avfärd ligger humanitet i luften.

Ett påbud om kroppsarbete, att vika förpackningar till mediciner, lindrar tillfälligt spänningarna i cellen och falska löften om strafflättnader verkar som centralstimulerande medel. Det enda som hände var att fängelsepersonalen berikade sig.

Liao Yiwus högoktaniga språk gör läsningen thrillerartad. Mot slutet blir tempot lugnare, Liao får stöd av sin familj och lär sig spela flöjt av en livstidsfånge. Friheten upplevs med ett styng av bitterhet. Han får träffa sin dotter som fötts under fängelsetiden men hustrun A Xia har övergivit honom liksom vännerna. Den som står honom närmast är den döda systern Fei Fei.

Just nu besöker Liao Yiwu Sverige och har utmanat akademiledamoten och Mo Yan-kompisen Göran Malmqvist med en nakenchock. "Att skriva utan att vittna är skam", säger Liao och syftar på Mo Yan. Yiwu är nog bara avundsjuk, tror Malmqvist.

I fängelset fällde Yiwu en dom över sig själv. "Jag är individualist och har många oförbätterliga vanor. Men jag kunde verkligen inte acceptera ett blodbad och släta över det. Jag ångrar ingenting."

Nu har han vittnat för hela världen och Kinas politiska elit kanske har anledning att oroa sig.

Mer läsning

Annons