Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sverige låst om Hamas

Annons

I februari 2006 skriver den nyvalde palestinske premiärministern, och ledande Hamas-politikern, Ismail Haniyeh ett brev till USA-presidenten George Walker Bush. Hamas har just vunnit det palestinska valet – det enligt den blivande svenske utrikesministern Carl Bildt dittills mest demokratiska i Mellanöstern! – och Haniyeh vill nu ha hjälp av USA att häva bojkotten från väst av Hamas, inleda förhandlingar och få till stånd en långsiktig fred med Israel med ett Palestina inom 1967 års gränser. Ärendet brådskar eftersom "en fortsättning av den nuvarande situationen kommer att uppmuntra våld och kaos i hela regionen", skriver Haniyeh. USA-presidenten svarar aldrig på brevet.

Hamas grundades 1987, som en gren av det Muslimska brödraskapet, i samband med det första palestinska upproret – Intifadan – på de av Israel ockuperade områdena. Enligt sitt program vill rörelsen verka för en islamisk stat i hela det historiska Palestina, inkluderande även Israel. "Bara i skuggan av islam kan medlemmar av alla religioner samexistera i trygghet och säkerhet för sina liv, egendom och rättigheter", säger programmet (artikel 6). Andra religioner har, menar man, misslyckats med detta uppdrag och istället orsakat krig – bland annat två världskrig! – förföljelser och folkutrotningar. "I frånvaro av islam uppstår konflikter, regerar förtryck, hejdlös korruption och fortsätter kampen och krigen", konstaterar programmet.

Hamas program påminner en del om de svenska Kristdemokraternas, där det konstateras att "de värden, rättigheter och skyldigheter, som inspirerats och förts vidare av den kristna traditionen, är oundgängliga som grund" för ett samhällsbygge. En religiös bas för ett bra samhälle således. Tittar man närmare på vilka värden som avses är de intill förväxling lika de i Hamas program – fred, frihet, tolerans, värdighet, solidaritet och respekt för Guds skapelse. Inte minst betonas kvinnornas betydelse där dessa, enligt Hamas, inte har någon mindre roll än männen i kampen för befrielse och "spelar en stor roll i att vägleda och utbilda den nya generationen" (artikel 17).

Vad gäller ambitionen om en islamisk stat i hela Palestina är den, enligt Hamas högste ledare Khaled Meshal, "ett stycke historia som inte längre är relevant men som inte kan ändras av interna skäl". En liknande tanke, kanske, som de svenska Socialdemokraternas mångåriga, men aldrig förverkligade, krav på republik i Sverige? Programmet används numera inte av Hamas, och på hemsidan hänvisas istället till rörelsens valmanifest från 2006, med ett mycket bredare folkligt och mindre retoriskt anslag. Hamas är framför allt en social rörelse, och 90 procent av verksamheten handlar om saker som stöd till fattiga, barnhem, utbildning, moskéer och liknande. Detta, tillsammans med frånvaron av korruption inom ledarskiktet, är sannolikt förklaringen till valsegern 2006.

Erbjudandet om en långsiktig fred med Israel, i utbyte mot ett Palestina inom 1967 års gränser, framfördes redan i januari 2004 av Hamas dåvarande ledare, shejk Ahmed Yassin. Två månader senare var den fysiskt handikappade shejken död, mördad i en riktad israelisk missilattack, som även tog med sig ett antal icke inblandade civila offer. Efterträdaren, doktor Abdel Aziz al-Rantissi - som upprepat samma erbjudande - dödades i en liknande missilattack en månad senare.

Generellt finns ett kusligt samband mellan erbjudanden från Hamas om en varaktig fred med Israel, och nya utbrott av våldsamheter i Palestina. På ett möte i april 2008 mellan Khaled Meshal och förre USA-presidenten Jimmy Carter, konstaterade parterna en fullständig enighet om fred inom 1967 års gränser. I november samma år upprepades samma förslag av Ismail Haniyeh. Svaret blev "Operation gjutet bly" med en fullskalig israelisk militär invasion av Gaza, över 1.400 dödade palestinier och en total ödeläggelse av området. I februari 2012 avsvor sig Hamas användandet av våld. Månaden efter iscensatte Israel "Operation återvändande eko". Senare samma år kom en ny israelisk offensiv, med nya offer. Den senaste konflikten, vars resultat vi ännu inte kan överblicka, startade efter att Hamas lämnat över hela makten till en palestinsk enhetsregering, utan egna representanter, och med mandat att förhandla om ett fredsavtal utifrån FN: s linje om en tvåstatslösning inom 1967 års gränser.

En viktig förklaring till det nuvarande läget är västvärldens – USA och EU – totala förakt för den palestinska demokratin, och ovilja att acceptera en folkvald palestinsk regering som part i några förhandlingar. Istället har man envisats med att behålla en terrorstämpling av Hamas och andra palestinska organisationer – något som givit Israel grönt ljus för allehanda övergrepp och brott mot mänskligheten. Terrorister har ju, som bekant, inte mycket till rättigheter. Varken Socialdemokraterna, som en gång införde terrorstämplingen för svensk räkning, eller allianspartierna, har visat någon vilja att ändra på detta. Man har inte tagit till sig några av de palestinska fredsinitiativen. Inte heller har man gjort några försök att bryta den olagliga israeliska blockaden av Gaza, eller att få några av de israeliska ledare som är uppenbart skyldiga till övergreppen ställda inför någon domstol.

I resten av världen utanför USA, EU och några stater till – en värld där varken Hamas eller någon annan palestinsk organisation är terrorstämplad - är den svenska linjen i frågan obegriplig. Sverige, som tidigare utmärkt sig för ett starkt engagemang för fattiga och svaga, mot kolonialism och apartheid, och som fått mycket goodwill för sina försök att medla i Mellanösterns olika konflikter, röstar numera mot palestiniernas inval i FN-organ, och lägger huvudansvaret för förtrycket av palestinierna på dem själva. När 134 stater, bland annat Island, erkänt Palestina inom 1967 års gränser, finns Sverige inte med bland dessa. Istället sitter man fast i ett träsk av låsningar där utvecklingen, om ingenting görs, bara kan gå från dålig till sämre. Det finns förvisso politiker, inom flera partier, som tänker annorlunda. Inför årets val är det kanske viktigare än någonsin att föra fram dem till poster där de kan få ett verkligt inflytande.

Gunnar Olofsson

Debattör och medlem i Palestinagrupperna

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel