Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svenska valsystemet – krångligt men exakt

Annons

Det gnälls i media över det svenska valsystemet. Ändå är vårt system det mest exakta i världen när det gäller proportionalitet.

Diskuterar man valsystem måste man utgå från att det perfekta systemet inte existerar. Ty saken handlar inte bara om matematik utan även om verkligheten – nämligen partisystemens struktur och grad av mångfald.

Vårt system bygger på proportionella val i ett antal lokala valkretsar. Därtill fördelas mellan dessa ett antal tilläggsmandat. Avsikten är att korrigera effekterna av uppdelningen i kretsar. Ju fler mandat som kommer från mindre kretsar, desto större blir risken att tilläggsmandaten inte fullt förmår korrigera skevheterna. Det var därför ett misstag att till exempel dela upp Skåne län i flera kretsar.

Men låt oss vända upp och ner på hela frågan och låta mandatfördelningen utgå från riksnivån. Vi multiplicerar då riksvalets procenttal för partierna med antalet riksdagsmandat 349. Vi får då följande fördelning av hela mandat: V 19, S 107, MP 25, KD 19, C 23, FP 24, M 105, SD 20 – summa 342 mandat. Vi har så en restgrupp (FI, PP och några till) som inte nådde upp till spärren på 4 procent.

Deras röster motsvarade i mandat räknat 4,886. Då fördelar vi denna ”mandatmängd” proportionellt på de 8 partier som klarade spärren.

Vi får då som resultat följande serie: V 19, S 108, MP 25, KD 19, C 23 , FP 25, M 106, SD 20. De tre partierna S, M, och FP får alltså ytterligare 1 mandat vardera. Totalt har vi därmed fördelat 345 mandat.

Nu återstår problemet att fördela de sista 4 mandaten. Den enklaste metoden är att gå på varje partis decimaler, det vill säga vilka partier som kommit närmast ett ytterligare mandat – det brukar kallas ”största rest-regeln”. Då har MP 0,833, V 0,817, KD likaledes 0,817, S 0,643, M 0,519, C 0,356, FP 0,126 och SD 0,071. MP, V, KD, och S får vardera ett av dessa 4 mandat.

Mandatfördelningen i riksdagen skulle då blivit: Vänsterpartiet 20, Socialdemokraterna 109, Miljöpartiet 26, Kristdemokraterna 20, Centern 23, Folkpartiet 25, Moderaterna 106 och Sverigedemokraterna 20.

Allianspartierna skulle få 174 mandat, de rödgröna 155. Detta skulle ge ett resultat med bättre proportionalitet än det nuvarande systemet. Men i detta fall skulle det inte lösa det vågmästeriet det här valet har lett till. 

I det här skisserade systemet med fördelning ”uppifrån” återstår mandatfördelningen på de enskilda valkretsarna. Där måste man hindra att små kretsar missgynnas. Det kan ske genom att använda relativa tal och inte de faktiska röstetalen, som skulle riskera utarma små kretsar.

Men – och det är en intressant punkt – bland de partier som klarat spärren har faktiskt alliansen lite över 50 procent.

Varför får de då inte 175 mandat? Det beror på att det gamla system, som möjliggjorde kartellbildning mellan flera partier, avskaffades med den nya grundlagen och enkammarsystemet. Risken med ett kartellsystem är att kartellpartier kan bli överrepresenterade – alltså att en minoritet kan bli majoritet. Vårt nuvarade system utgår från varje enskilt partis valresultat.

Och ju fler partier ett land har spelar decimalerna oss små spratt. Som sagt – det perfekta systemet undflyr oss, sedan må vi gnälla i media bäst vi kan.

Jörn Svensson, ekonomihistoriker och statsvetare

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel