Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska problemet

Annons

Hur mycket jag än sett de svenska skidskyttarna träna och tävla...

... och hur väl jag än vet/har lärt mig hur små marginalerna är så slinker det ändå ur mig; fan också.

I går två gånger om när först David Ekholm och sedan Mattias Nilsson mer värnar om banläggarna än om svensk heder och ära.

Visst är det alla tiders att David och Mattias är sådana hedersgossar och svärmorsdrömmar att dom så till den milda grad sympatiserar med pistmaskinsförare och funktionärer att de tar på sig ansvaret att som nästan de enda åka en sväng eller två i den extrarunda som funktionärerna lagt ner sån möda på att få till.

Visst är det. Men ändå, typ.

Skjut ner de svarta prickarna, grabbar, och åkt sedan ett par firarrundor i extraslingan om ni vill göra ALLA glada.

Allvarligt talat kommer jag aldrig att kunna döma ut en skidskytt för att han eller hon i ett pressat läge skjuter bom aldrig så många gånger. Speciellt inte svenska skidskyttar av vilket kön det än må röra sig om.

Det stora svenska problemet när det kommer till stafett är nämligen att truppen är så tunn att det i princip bara finns fyra åkare, just de fyra gånger två som åkt nu – med succé och halvfiasko som följd – att välja på.

Jämför detta med Tyskland, Norge och Ryssland – faktiskt också några länder till – och reaktionerna blir kanske andra än ”fan också” när det missas.

Ska damlaget lyckas måste Sofia Domeij och Anna-Maria Nilsson prestera på topp. Någon gång emellanåt, som i förrgår, gör dom det och då är Sverige med och krigar i toppen.

Ska herrlaget lyckas måste David Ekholm (eller möjligen Magnus Jonsson) och Mattias Nilsson prestera på topp. Någon gång emellanåt, som i den förra världscupstafetten (andraplats), gör dom det och då kan Sverige till och med vara med och slåss om segern.

Stå över – som ryssar och tyskar – om lagledning eller de själva tvivlar på form och självförtroende är det inte tal om.

VM i Korea närmar sig med raska steg.

Emellan står bara avslutningen i Ruhpolding och nästa veckas tävlingar i Antholz. Vågar vi med världscupfacit så här långt i hand hoppas på svenska medaljer?

Absolut. Mer nu än vad vi vågade göra inför säsongen.

Helena Jonsson är givetvis vårt främsta hopp.

Klara medaljkandidater är också Carl-Johan Bergman, Björn Ferry och Anna Carin Olofsson-Zidek.

I Anna Carins fall handlar det om att hon ska hitta tillbaka till den skjutform hon haft tidigare säsonger. Rätt som det är gör hon det. ”Bara” det sista lilla extra fattas eftersom hon ju faktiskt skjuter bra utan att göra det riktigt på topp.

Stor medaljchans också i mixedstafetten. Samt skrällchanser i såväl dam- som herrstafett.

Fastnade för en kommentar från Magdalena Forsberg efter att Mattias Nilsson skjutit bort sig i stående.

”Mattias måste lära sig att ta om när han bommar. Nu fortsätter han bara att panga på trots att han missade till och med de tre första skotten”.

Apropå artikeln här intill att Anna-Maria Nilsson får oombedda skjuttips av älgjägare med galna skjutfingrar så kan det ju finnas personer som är värda att lyssna på.

Lagets engagemang av gamle storskytten Jonas Edman som skyttetränare verkar ha betytt mycket för flera i laget.

Undrar om dom frågat om Magdalena har några tips.

Flera kockar behöver inte vara fel om alla kockar är av dokumenterad mästarkaliber.

Mer läsning

Annons