Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svante Sjödin

Som tidigare meddelats har vår pappa Svante Sjödin gått bort.

Annons

Sista kvällen pappa levde satt han och tittade på ett naturprogram på tv. ”Vet du”, sa han plötsligt, ”det finns en insekt som kryper in i blomman och lägger sig att sova där. Den sveper blombladen runt sig som ett täcke.”

Det här säger mycket om pappa. Han var full av nyfikenhet, kunskap och kärlek till naturen. Han var också mycket omtänksam och rar mot människor runt honom. Han använde själv ofta orden mysig och behändig för att beskriva något han tyckte om, och det kunde inte vara en bättre beskrivning av honom själv.

Han växte upp i Norderåsen i Jämtland, och utbildade sig så småningom till gymnastiklärare, och senare till högstadielärare i matematik och fysik. På lärarseminariet i Luleå träffade han Maj-Britt, som kom att bli hans älskade livskamrat. Stugan i Årefjällen och Maj-Britts hemby i Lilla Lappträsk i Norrbotten kom att bli två kära platser i tillvaron. Han trivdes när han fick gå ut på myrarna och plocka hjortron. Han hade också ett stort skapandebehov, och målade tavlor, snickrade möbler och tillverkade knivar med mera.

Sport i alla dess former var ett stort intresse och själv var pappa aktiv i framförallt fotboll och längdåkning. Kluriga knep och tankenötter sysselsatte han sig gärna med. Pappa var en duktig schackspelare och lyckades en gång vinna över dåvarande ryske världsmästaren i en turnering på 60-talet.

Pappa fick människor att trivas runt honom. Han var en god make, bror, vän, pappa, farfar och morfar. Den sista tiden berättade han många minnen från barn- och ungdomsåren, och vi häpnade över hans knivskarpa detaljminne. Han läste långa dikter av Gustaf Fröding, Dan Andersson och andra poeter utantill med sin uttrycksfulla röst. Han hade också en underfundig humor och fick oss att skratta mycket. Barnbarnen uppskattade hans pannkakor med helst bara tre skedar socker på, och att få sitta i snickarboden och känna lukten av trä och sågspån när han snickrade.

Den sista tiden när han blev alltmer orörlig hade han stor glädje av att sitta och titta på småfåglarna i rönnen utanför fönstret. Han hade också förmånen av att få leva med Maj-Britt till slutet.

Quinny, vovven, blev honom till stor glädje vid sina många besök.

Nu har pappa själv krupit in i den där blomman för att sova gott.

Han finns alltid med oss i våra hjärtan.

Familjen