Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svante Säwén: Vi behöver både visselblåsare och en fri press

Annons

Många av oss minns bilderna där en amerikansk helikopterbesättning, i en blandning av rädsla och av kolonialt tänkande impregnerad ondska, beskjuter civila och obeväpnade irakier i Bagdad, fyra år efter USA:s och George W Bushs folkrättsstridiga invasion av Irak. Materialet blev offentligt 2010 efter det att Bradley, senare Chelsea Manning läckt videon till Wikileaks och Julian Assange. Det var, för oss som varit med ett tag, lite som om historien gick igen. Många mindes ännu offentliggörandet av de hemliga Pentagon Papers 1971.

Ungefär när Irakkriget inleddes hade Hollywood uppmärksammat den då drygt 30-åriga historien i filmen The Pentagon Papers som handlade om hur det gick till när visselblåsaren Daniel Ellsberg smugglade ut dokumenten som sen distribuerades till först New York Times och senare till bland annat Washington Post, som tog det modiga beslutet att publicera trots att president Richard Nixon, den president i modern tid som mest påminner om Donald Trump,  hotade med åtal och fängelse.

Om detta handlar den rätt färska filmen The Post med stjärnor som Meryl Streep och Tom Hanks. Den är mycket intressant. Den speglar inte minst värdet av en kvalitetspress. I en tid av sociala mediers lösa tyckande och lätt spridda villfarelser och lögnaktigheter, förstår vi i denna berättelse värdet av pressen som en övervakare av demokratins makthavare.

Jag var i de yngre tonåren när Pentgonpappren släpptes. Jag minns att jag gav dem till min far, som tillhörde den generation som såg USA som garanten mot sovjetisk aggression. Det faktum att Sovjet var den makt som tog den stora smällen när Nazityskland besegrades var lika undanskuffat i svenskt medvetande då som det är nu. Jag vet inte hur mycket av den svenska versionen han egentligen läste. Men klart är att dokumenten kraftigt breddade oppositionen mot kriget även i vårt land.

I USA blev förändringen också monumental. 1971 var oppositionen mot kriget redan väldigt stark. Totalt kom ju 58 000 unga amerikaner att dö i ett krig som de flesta värnpliktiga inte förstod ett dugg av när de väl kom på plats. Mängder av detaljer om krigets lögner avslöjades i dokumenten. Exempelvis var den påhittade Nordvietnamesiska attacken i Tonkinbukten 1964 bara en ursäkt för USA att sprida kriget även till Nordvietnam.

Men viktigast var avslöjandet att den amerikanska regeringen redan under Kennedy och Johnson insett att kriget inte kunde vinnas. Trots det skickades hundratusentals unga amerikaner till Vietnam med den så kallade dominoteorin som ursäkt. Den teorin gick ut på att om Vietnam föll så skulle fler länder falla för kommunismen. Den som beställt rapporten var dåvarande utrikesministern Robert McNamara som på 90-talet gjorde en mycket omtalad och rätt imponerande uppgörelse med hur han själv agerade under Vietnamkrigets tid.

USA:s uppenbara övervåld mot ett folk som slogs för sin självständighet blev samtidigt ett svårt slag mot tron på demokratin. Ett par år senare kom den så kallade IB-affären att fungera på ett liknande sätt i Sverige då hemligheter avslöjades som helt stred mot den svenska regeringens officiella version.

Men i vårt land fanns till skillnad mot i USA inte tusentals likkistor som kunde förvärra ilskan. Inget värvade ungdomar till kommunisterna som demokratiskt hyckleri. Det var förstås i sin tur en återvändsgränd som aldrig blev farlig eftersom väldigt få väljare attraherades av detta. Men det hela åskådliggör att visselblåsare behövs. Och att en fri kvalitetspress är en omistlig del av demokratin.

Svante Säwén