Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svante Säwén: Problemet blir att enas om ett politiskt innehåll

Annons

Vi går mot ett val där det ser ut att bli problematiskt att bilda regering därför att ingen seriös politiker ens bör överväga att regera på SD:s nåder. Tyvärr gör Moderatledaren Ulf Kristersson, som gärna låtsas vara den ”vuxne” i rummet,  sitt bästa för att slingra sig fram till en regeringsposition med hjälp av Sverigedemokraterna. Och de i sin tur lägger sig i alla frågor så nära Moderaterna man kan.

SD har inga principer utom vad gäller invandringen. Från höjd A-kassa 2014 till att rösta nej, från krav på kollektivavtal vid upphandling 2014 till att rösta nej, från nej till vinster i välfärden till ja. Nu vill SD vara Moderaterna till lags.

Liberala DN (18 juli) tycker att sossarna och LO gör fel som klumpar ihop SD och M. De menar att det riskerar att bryta ner barriären mellan dessa två partier. Man påstår därtill att Kristersson slagit igen dörren till SD genom att slå fast att han varken vill regeringsförhandla eller regera med SD. Men sanningen är att han är beredd att regera på SD:s nåder även om de rödgröna blir större än de borgerliga. Det är inte vuxet.

Vad är då alternativet? En minoritetsregering av dagens typ, eller ett blocköverskridande styre av den typ Löfven förordat ända sen han tillträdde som partiledare. En sådan blir i varje fall inte lätt att uppnå. Den verkliga stötestenen är innehållet i politiken. Löfven säger i Aktuellt i politiken (S), att han i eventuella förhandlingar ”inte kommer att byta fot om Socialdemokraternas inriktning på till exempel stärkt välfärd och en bra arbetsmarknad”. Det låter bra. Och visst är hans förhandlingsläge bra. De sociala försäkringarna har ju i stor utsträckning förstärkts redan under denna mandatperiod. Jobben har blivit många fler, också för nyanlända, och exempelvis utstationeringsdirektivet försvårar illojal konkurrens och lönedumpning.

Problemet är att de mittenpartier i form av Liberalerna och Centerpartiet som skulle vara möjliga att samarbeta med lägger förslag som faktiskt, med Ann-Marie Lindgrens ord i AiP är ”socialt livsfarliga”. Hon tänker på förslag som sänkta ingångslöner, försämrad anställningstrygghet, slopade arbetsgivaravgifter och privatiserad Arbetsförmedling i vad Centerns Annie Lööf kallar ”århundradets arbetsmarknadsreform”.

Hur var det med etableringslotsarna som fick avskaffas för att de missbrukades? Och hur var det med de nedsatta arbetsgivaravgifterna för unga, som skulle göra de unga arbetslösa fast de företag som protesterade mest blomstrar, samtidigt som arbetslösheten bland unga nu är lägre än på 15 år.

Och hur är det med lönesänkningar? Subventioner riktade till vissa grupper kan ge de subventionerade jobb. Men som generell åtgärd ger det inget. Arbetsgivare anställer bara den de behöver och den som har kompetens för jobbet. Däremot gör sänkta löner de anställda fattigare.

Det är här Lindgren ser det asociala. För alla dessa nyliberala förslag slår mot de grupper i samhället som redan har den svagaste positionen. Syftet med dessa borgerlighetens förslag sägs vara att få in nyanlända i jobb snabbare. Det är att göra invandrare till ett hot mot dessa gruppers egen trygghet och det är att driva dem i armarna på nyfascistiska SD. Därför är de nyliberala förslagen inte bara ”företagsekonomiskt okunniga”, som Lindgren säger, utan också ”socialt livsfarliga”. Därför kommer det att bli svårt att bli överens över blockgränsen om valet går som det ser ut i dag. Ändå måste Sverige regeras.

Svante Säwén