Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svante Säwén: Barnen drabbas värst när klyftorna växer

Annons

Inget annat land i EU har så låg allvarlig materiell fattigdom bland barnfamiljer som Sverige, om man får tro Dagens Nyheters ambitiösa genomgång (25 juli) av barnfattigdomen i Sverige. Den absoluta barnfattigdomen har därtill minskat det senaste decenniet.

Ska vi därmed låta oss nöja? Nej det ska vi inte.

Vi ska ställa högre mål än så. Speciellt utlandsfödda barn och barn till ensamstående föräldrar lever ofta knapert. Ojämlikheten mellan barnen har nämligen ökat. Den måste också bekämpas.

Jag har utöver skrivandet arbetat som lärare de senaste åren. Det har jag gjort i en högstadieskola i en liten kommun där nästan alla går kvar i den kommunala skolan. Jag har i mycket starkt minne en uppsats där en flicka beskrev en Stockholmsresa som något väldigt stort.

Det var en flicka med invandrarbakgrund och, tror jag, en ensamstående mor. Det var ingen som man bad skriva om sina sommarupplevelser, snarare såg man till att hon hade en plats på sommarskolan så att hon fick lite omväxling även under sommaren. Det finns många såna barn i Sverige i dag.

Kvar i den skola jag jobbade finns alltså den värdefulla blandning som den gamla skolan gav innan friskoleeländet och det marknadsbaserade skolvalet gav upphov till segregation och skiktning efter etniska och sociala gränser.

Jag gick ju förstås själv i en sån skola på 60-talet, så jag fick se hur andra barn hade det. En del var rikare än vår familj, de flesta var kanske fattigare. Men det var en positiv tid där klyftorna minskade. Plötsligt hade nästan alla tillgång till teve och bil, även om några barn till ensamstående mammor hade det sämre.

Dessa har det ofta sämre i dag också i en tid när klyftorna i stället ökar. Detsamma gäller ofta barn till utlandsfödda, och det gäller trots att både underhållsstöd och barnbidrag höjts av den rödgröna regeringen. Här finns alltså betydligt mer att göra.

Det är vad Thomas Hammarberg föreslår tillsammans med Unga Örnar och tankesmedjan Tiden (DN Debatt 26 juli).

De kräver jobb och en aktiv arbetsmarknadspolitik, bättre socialförsäkringar, och höjda barn- och bostadsbidrag. De kräver mer jämlik tillgång till vård, skola och boende. I dag skiljer det sig väldigt mellan olika kommuner och landsting.

De kräver en jämlik skola. Skolvalssystemet måste förändras så att elevgrupperna blir mer blandade i alla skolor. Studieresultaten skiljer sig alltför mycket åt i dag. Läxor ska inte gynna eller missgynna barn beroende på hemförhållanden. Fri kollektivtrafik till alla barn så att alla kan ta sig till fritidsaktiviteter är viktigt, liksom att trångboddhet minskas genom att bostäder till rimliga hyror byggs.

De kräver en långsiktigt utformad asylpolitik som tar särskild hänsyn till barnen, och att funktionshindrade barn ska ges möjligheter till ett fullvärdigt liv. Speciella insatser för barn som riskerar att drabbas av en förälders psykiska ohälsa behövs, och utbildning av politiker i barnkonventionen föreslås.

Ambitiöst, javisst. Överambitiöst? Knappast. Vi behöver än en gång en politik för ökad jämlikhet. Inga är mer betjänta av det än våra barn.

Svante Säwén