Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svängig och snälltråkig kompispepp

Annons

Jag är här nu! tar oss rakt in i mellisland, in i en treenighet som aldrig, aldrig ska brytas. In i den ålder då kompisskapet är det starkaste som finns, telefonen ligger tätt tryckt mot örat, busringningar är viktiga och kärleksbrev något som läses och författas gemensamt.

Nadina Pundins, Harriet Ohlsson och Lisa Ladberg står på scenen, har komponerat musiken och skrivit texterna. Folkteaterns Lars-Erik Brossner och Cilla Klein från Göteborgskollektivet Big Wind har också funnits med i arbetet, riktigt hur framgår inte av hemsidan.

De tre aktörerna har en bakgrund som frilansmusiker och på Musikhögskolans utbildningar för folk- och världsmusik i Göteborg och Stockholm. Det är också i musiken som uppsättningen har sin största styrka. Det svänger av både reggae, rap, pop och sydamerikanska rytmer. Uppsättningens andra största styrka är den stillsamt sprudlande obändiga livsglädjen, fokuset på den självklara gemenskapen mellan de tre och den styrka som finns däri. Det manifesteras bland annat i inledningsscenen när de tre kompisarna chillar på höghustaket: scenografins tre små, fyndiga höghuslådor som når aktörerna till strax över knäskålarna säger också en hel del om perspektiv och självuppfattning. Här finns en självklar fristad.

Problem kan anas i utkanten: någonstans gråter en morgonrocksmamma, en svartsjuka blossar upp för att hastigt tryckas ner, självförtroendet sviktar men botas av kompispepp med sången Jag är fin som jag är, jag är fin som jag är ... och då blir det så riktigt och rättrådigt samtidigt så ... snälltråkigt.

Jag tycker att uppsättningen är ojämn. Ibland fullkomligt lysande med riktigt roliga, fantasirika bilder av tantpresidenter som åker skateboard med nagelfilsslipade gatstenar i handväskan. Här finns också fint tecknade vardagsbilder med hög närvarokänsla. Men ibland blir det väldigt tunt. Ett av textens vällovliga syften, att stärka unga tjejers självkänsla och tro på att de kan bli vad de vill, lyser på sina ställen igenom alltför tydligt. Det är synd. När jag går ut frågar en liten tjej bakom mig sitt sällskap: Kunde de inte ha sjungit Jag är fin som ett svin i stället? Det hade varit roligare. Jag håller med henne.