Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svängig blues och mycket hjärta när Hoffsten drog fullt hus

/
  • Louise Hoffsten gav ett självklart intryck på Storsjöteaterns scen och spelade inför en nöjd publik. Foto: Anton Enerlöv
  • Louise Hoffsten med band framförde låtar som ”På andra sidan Vättern” med stor inlevelse.

I onsdags kväll tog Louise Hoffsten den svenska bluesen med sig och gick upp på Storsjöteaterns scen. Inte en stol var tom och inte ett öra var okoncentrerat. Publiken ville ha mer, och det fick de gång på gång.

Annons

Louise Hoffstens nya album beskrivs som mer rockigt, bluesigt och ärligare än de tidigare. I onsdags kväll tog hon med sig det till scenen och höll vad som lovats. Rejält svängig blues med mycket värme var vad hon och bandet levererade. Emellanåt varvat med några känsliga temposänkningar som inte gjorde saken sämre heller. Fyra musiker och Hoffsten med mikrofon och munspel inledde konserten med ”Kände mig så vilsen” från senaste skivan. Det kändes självklart redan från första stund. Som om de själva satte en ribba som successivt höjdes. Låtarna blev trivselspridare, ofta iklädda något tänkvärt som Hoffsten tog upp i mellansnacket. Med rösten ständigt närvarande förförde hon publiken och tog över salongen med van hand. Både skoj och allvar rymdes inom samma ram och kombination fungerade utan problem. I låtar som ”Förlåt” och ”På andra sidan Vättern” rörde hon upp något som kändes, även utanför hennes eget ansikte. Resten av repertoaren utgjordes mestadels av energifyllda bluespärlor som enkelt stampade igång mentala dansnerver. Bandet drev på instrumenten till max med en lust som lyste igenom. Pianisten Petter Berganders solon flöt ut över tangenterna så uppenbart musikaliskt att det kändes överflödigt att applådera. Trummisen Micke Nilsson fick trummorna att leva på ren spelglädje. ”Ni är så långt borta” sa Louise Hoffsten till sina medmusikanter vid ett tillfälle. Kanske behövdes utrymmet på scen för att få plats med den mustiga musiken.

Efter att ha blivit taktfast inklappade spelade de några välbehövliga extranummer, tackade sedan för sig och slängde en slängkyss ut mot publiken. Egentligen var den nog överflödig, för ett leende hade redan fastnat på de allra flestas läppar.

Mer läsning

Annons