Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Supermänniskorna kommer

Annons

En sen kväll zappar jag rakt in i den underligaste dokumentären. Den handlar om supermänniskor. Alltså helt vanliga (eller lite ovanliga kanske) människor i USA som bestämt sig för att vara superhjältar. De klär sig i specialdräkter, har alias och går ut sent om nätterna för att se till sin stad eller stadsdel och förhindra brott. Som maskerade nattvandrare. En superfolkrörelse. 

De kallar sig "real life superheroes" och har en japansk frände i Tadahiro Kanemasu, en japansk grönsakshandlare som viker några timmar varje dag åt att i Power Rangers-kostym bära barnvagnar i Tokyos tunnelbana. Senast sågs han i SVT:s Kobra som häromveckan fokuserade på just superhjältar. Där rymdes också animerade The 99 där superhjältar världen över bär på varsin av Allahs 99 dygder. Upplägget påminner lite om NBC-serien Heroes från 2006 där vanliga människor plötsligt upptäcker att de bär på superkrafter. 

Superhjälten är inte ny: Stålmannen debuterade 1938, strax innan andra världskrigets utbrott. Från honom, och än mindre från senare tiders superhjältar som ofta samarbetar i gemensamma, fiktiva universum, är steget inte långt till den antika grekiska mytologin där gudar, halvgudar och människor har tät kontakt.

Men superprefixet och fenomenet är överallt nu. Jag häller supermüsli i filen och googlar: superlärare (6350 träffar), supermyndighet (2150 träffar), superstorm (3610000 träffar) och i skrivande stund dyker en super-ubåt upp i mitt flöde. Och handlar egentligen inte alla besserwissriga dokusåpor som Lyxfällan, Arga snickaren, Kniven mot strupen och gamla Super nanny om just det; superhjältedramatik i verkligheten? Kaos? Superekonomen, -snickaren, -kocken, -nannyn räddar dagen – på en tv-timma. Men, det som gör ett superhjältedrama intressant saknas där: Osäkerhetsmomentet hos hjälten. Ska superkrafterna räcka?

Det ryms med råge i två av höstens stora serier: Bron och Homeland, som är två exempel på att antalet psykiatriska diagnoser i fiktionen ökar. Psykologen Jonas Mosskin kopplar i en essä fenomenet till motsvarande ökning av antalet diagnoser i verkligheten. Han ser det som positivt: fiktiva hjältar minskar stigmatiseringen i en diagnos.

Saga Norén (Sofia Helin) i Bron och Carrie Mathison (Claire Danes) i Homeland har båda hög arbetskapacitet, stark analytisk förmåga och stor lojalitet med en högre uppgift. De gör vad som krävs utan att tänka nämnvärt på den personliga säkerheten. Carrie Mathison är bipolär men vill inte medicinera eftersom hon tycker att medicinen gör henne mindre skärpt. Saga Norén har ingen uttalad diagnos men det är uppenbart (och i säsong två av Bron övertydligt) att hon har någon form av högfungerande autism eller Aspergers som försvårar det sociala samspelet. 

Precis som de maskerade superhjältarna har de båda sårbara punkter, som den grekiske halvguden Akilles häl eller Stålmannens känslighet för kryptonit.