Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stridsberg befriar Beckomberga

Scener från mentalsjukhus eller kliniker finns med i det mesta som Sara Stridsberg skrivit. När hon nu ägnar en hel roman åt det största av dem alla, Beckomberga, är det med ljuset på sjukdomens friska ådra.

Annons

Platsen där Sigrid Hjertén dödades genom en misslyckad lobotomi och där Nelly Sachs fick ro att skriva några av sina bästa dikter finns inte längre. I dag är Stora Mans och Stora Kvinns, de tidigare könsseparerade flyglarna på Beckomberga, ombyggda till bostäder, till "idyllen i Bromma".

På 1980-talet och under Sara Stridsbergs barndom var "Beckis" ett skräckord, bilden av livets slutstation. Det var också en plats som hon, som barn, högst motvilligt besökte för att kunna träffa sin far.

När byggföretagen många år senare vräkte upp sina banderoller var hennes perspektiv ett helt annat. Inom sig såg hon gamla patienter som återvände till den övergivna institutionen som en gång var deras hem, som rörde vid den flagnande fasaden som vore den en sorts hud.

– Jag var så långt inne i romanen, så där som man kan bli när man skriver, att romanens hjärta börjar slå i en själv på något märkligt sätt. Jag blev förtvivlad, jag kan inte riktigt förstå det nu, men jag blev förtvivlad över att de skulle bygga bostäder där, och att de skulle kalla det för idyllen Beckomberga.

Nu har den färdiga boken nyss kommit från tryckeriet till brevlådan vid sommarvistet på Fårö. Hennes värld och sätt att tänka de tre senaste åren har till slut blivit fyrkantig materia.

– Om det hade blivit en musikal eller ett hus eller en ny klänning hade jag inte blivit mindre förvånad, en bok är ett ting, men när jag skriver är det mer ett sätt att leva. Allt språk är ju moral, och jag undrar hela tiden hur någonting ska kunna berättas? Det är den ständiga frågan, hur ska jag kunna berätta det här? Får jag berätta det? Jag tror det är den frågan en roman cirklar kring hela tiden, det är därför det tar så lång tid.

Romanen "Beckomberga" handlar om en flicka i nedre tonåren, Jackie, som inte vill något hellre än att besöka det stora mentalsjukhuset där hennes alkoholiserade och tidvis suicidale charmör till pappa tycker sig ha funnit ett hem.

Jackie drömmer om att rädda Jimmie Darling som på många sätt är oförmögen att återgälda hennes kärlek, som till och med frankt förklarar att han inte kan älska henne, om än med tillägget att hon alltid klarat sig bra ändå.

– Går det att rädda en annan människa? Jag undrar hela tiden över gränsen mellan människor. De som ber om pengar på gatan, kvinnans eller mannens utsträckta hand är ett slags frågetecken i stadsbilden. Var går gränsen mellan dig och mig, kan du rädda mig?

Kanske är Jimmies brutala ärlighet hans sjukdomstillstånd, framhåller hon. Han befinner sig mitt i sitt misslyckande och sin dödslängtan och kan varken försköna eller ljuga.

– En karaktär som Jimmie Darling står på något sätt naken på existensens kniv. Kanske är det en del av sjukdomen, en hudlöshet, att inte kunna skydda sig. Ibland tänker jag att det också kan finnas något friskt i det.

När vi ses återstår några få semesterdagar, lugnet börjar infinna sig på ön. Även om hon tycker det är märkligt inte bara att se den fyrkantiga boken utan också att prata om innehållet är det inget som märks utåt.

Att inte kunna närma sig nakna livsvillkor ser hon som en brist, även i sitt eget liv. För att kunna upprätthålla normaliteten förtränger vi inte bara den annalkande döden utan håller även andra människor ifrån oss, menar hon.

– Vi väljer att inte möta andra människors utsatthet. När jag har berättat för folk att jag har skrivit den här romanen, och att det finns en självbiografisk skärva i den eftersom min pappa var på Beckomberga, är den första frågan jag får: "När dog din pappa?". Men han är ju inte död, han lever. "Oj hur är det med honom?". Men han är okej, en helt vanlig människa.

– Jag kan se på människors reaktioner att de föreställer sig ett slags monstruös tillvaro när jag säger Beckomberga. Och då inbillar jag mig att friskheten också är en avstängdhet, ett förskjutande av sårbarheten i människan, den sårbarhet som vi alla har, inte bara vi som en gång hade anledning att besöka Beckis.

Erika Josefsson

erika.josefsson@tt.se