Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stressad Alice söker sig själv på Offerdals hembygdsgård

/
  • Foto: scanpixDekoren är uppbyggd av stålställningar och ensilageplast. ”Ju mer absurt desto bättre”, säger idégivaren Håkan Borgsten. Repeterar gör från vänster i bild Anton Nyberg, Angelica Rydell, Elin Andersson, Malin Machnow och Olof Runsten.Foto: Ulrika AnderssonFoto: scanpix
  • Malin Machnows Alice hör hemma i 2000-talet; en stressad småbarnsmamma som tackar ja till för mycket och nej till för lite.
  • ”Det måste gå fortare – pang, pang, pang.” Angelica Rydell och Elin Andersson lyssnar medan Håkan Borgsten instruerar Malin Machnow och Anton Nyberg.
  • Alla måste hjälpas åt med allt. David Johansson justerar en detalj på dekoren.

Tiderna förändras. Offerdals teateramatörer har blivit Teater Verbal och sagans Alice har blivit en stressad tvåbarnsmamma. Kaninhålet som Alice föll ned i på 1800-talet har blivit den där väggen som så många springer in i idag. Och äventyren i Underlandet har blivit en skruvad resa i ett nutida undermedvetet.

Annons

Det pågår en intensiv aktivitet kring utescenen vid hembygdsgården i Ede. Det är tisdag eftermiddag när vi hälsar på och lördagens premiär för ”Alice i Underlandet” närmar sig med stormsteg.

Byggnadsställningarna som utgör stomme i dekoren är resta, och man håller på att linda ensilageplast runt rören. Scengolvet är färdigmålat och nu är det möblernas tur att få ny färg.

Allt går i svart och vitt. Kostymerna också, utom Alices kläder som är oskuldsfullt ljusblå.

Det är Malin Machnow som spelar Alice. Hon tycker det är en kul roll att göra:

– Fast Alice i sig själv är inte så rolig. Det är alla figurer runt omkring som står för humorn. De andra får verkligen sväva ut.

Alice är stressad, förvirrad och trött och när hon söker hjälp för sina symptom får hon en slags hypnosbehandling, som gör att hon hamnar i sitt eget undermedvetna. Där träffar hon alla de andra karaktärerna, obestämbara till sina väsen men var och en representerande en del av henne själv.

Alice springer runt, runt och ställer fler och fler frågor – men får inte så många svar.

– Fast mot slutet kommer hon på vad hon ska göra för att få ordning på sitt liv, lovar Håkan Borgsten som skrivit manus och regisserar.

Han tycker att den här sortens teater behövs i Sommarjämtland, vid sidan av buskis och historiespel.

– Det är skönt att göra något som inte är så förutsägbart, där inte all symbolik är helt klar.

Och förstår man inte allt på en gång gör det ingenting, menar Håkan Borgsten:

– Det gör man inte första gången man ser en Bergmanfilm heller.

Mer läsning

Annons