Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stormaktsspel i Kirgizistan

Det var inte Josef Stalin som uppfann uttrycket härska genom att söndra , men han var en mästare på att praktisera det.

Annons

För att hålla samman det väldiga sovjetimperiet, och särskilt dess perifera delar, gällde det att se till att ingen folkgrupp blev för stark. Han manipulerade därför friskt med gränserna, som på den tiden helt bestämdes i Moskva. Områden fördes än hit, än dit, och med dem de etniska grupper som bebodde dem. De lokala härskarna fick vara korrupta och förtrycka sina folk bara de var lojala mot Moskva.

I detta miserabla skick lämnades bland annat de fem centralasiatiska delrepublikerna (Kirgizistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kazakstan och Turkmenistan) att ta hand om sig själva när Sovjetunionen kollapsade. Ekonomiskt har det gått litet olika för dem, beroende på om de har olja eller inte, men alla kämpar med det politiska arvet från sovjettiden: Avsaknad av demokratiska institutioner, korruption, klan- och familjestyre.

Värst är det för Kirgizistan, den fattigaste av de fem länderna, som egentligen bara har sitt strategiska läge att sälja. Kirgizistan är i dag det enda land i världen som har både ryska och amerikanska militärbaser. USA använder sin bas för att underhålla trupperna i Afghanistan. Syftet med den ryska närvaron är, liksom i Kaukasus, att visa musklerna, skydda den ryska minoriteten och ha koll på separatister som kan hota Ryssland från dessa länder.

Kurmanbek Bakijev, som kom till makten genom tulpanrevolutionen 2005, försökte spela ut USA och Ryssland mot varandra genom en vidlyftig kohandel om baserna, innan han fördrevs i våras. Det kan inte uteslutas att dessa länder hade ett finger med i spelet när Bakijev störtades, men viktigare var troligen det folkliga missnöjet med hans korrupta och maktfullkomliga styre.

Bakijev efterträddes av Roza Otunbajeva, som kallar sig socialdemokrat. Hon är utbildad i Moskva, men har också arbetat i FN och varit landets ambassadör i London och Washington. Otunbajevas regering är numera erkänd av både Ryssland och USA, men har ett svagt grepp om de södra delarna av landet, där Bakijev hade sitt fäste. Det är också där element bland kirgizerna gett sig på den uzbekiska minoriteten. Hundratals har dödats och tiotusentals uzbeker har flytt till Uzbekistan.

Den etniska rensningen följer ett lika välkänt som skrämmande mönster. Folkgrupper kan leva sida vid sida under årtionden, men när de ekonomiska förhållandena försämras och det politiska trycket att hålla samman minskar blir det ofta en urladdning. Ibland är den planerad av grupper som har politiska och andra motiv, ibland tänds gnistan av ungdomsgäng som drar runt och söker bråk. I botten kan finnas gamla motsättningar som en auktoritär regim lagt locket på.

Otunbajeva har vädjat om rysk hjälp för att återställa ordningen i landet. En ovan situation för ryssarna som inte brukar vara välkomna att intervenera militärt i de före detta sovjetrepublikerna. Ryssarna tvekar, rädda för att bli indragna i ett nytt Tjetjenien eller Afghanistan, kanske också för en negativ internationell reaktion. Efter att ha tagit för sig i Georgien härom året och knutit upp den nya ukrainska regeringen ekonomiskt

och politiskt, framstår Moskva redan som en vinnare i sina närområden.

Å andra sidan är det inte troligt att Ryssland, USA och den mäktiga grannen Kina vill låta situationen i Kirgizistan helt gå över styr, så någon form av intervention lär det bli till sist. Frågan är bara hur många fler kirgizer som hinner mista livet innan hjälpen kommer.