Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storfrämmande mättade blåsmusikpubliken

/
  • Att lyssna på Barbara Hendricks är som att äta en fulländad persika, skriver Lena Byström.Foto: Håkan Luthman

Det går inte säga annat än att Östersund hade storfrämmande i lördags.

Annons

En till numerären stor orkester och två världsartister; en sångsolist och en på dirigentpulten. Den till sista plats fyllda Storsjöteatern vittnade högst troligt om att det i den gamla garnisonsstaden Östersund finns en stor publik som helt enkelt har behov av en regelbunden dos blåsorkester.

Fjärde året i rad var det som Stockholms läns blåsarsymfoniker gästade staden med sitt Promskoncept.

Härligt var det att få höra orkestern ta sig an Adam Gorbs ”Yiddish Dances”. De fem satserna bygger på traditionella klezmerdanser och visade på orkesterns många styrkor. Det är levande musik och tolkningen intressant. Det var också härligt att få höra den högst vanliga marschen ”Mälardrottningen” av Viktor Widqvist framfört på ett proffsigt sätt. Jag tycker också orkestern lyckades bra, framförallt i de svaga partierna, att kompa solisten. Tyvärr var en del soloinstrumentinsatser under Joseph Canteloubes ”Chants d’Au- vergne” väl slarviga för min smak.

Att få njuta Barbara Hendricks konstnärsskap får mig så här i skördetider att tänka på att äta en persika. En så’n där ni vet som är fulländad, skalet är varmt och mjukt, innehållet moget och saftigt och balansen mellan smakerna alldeles perfekt. Hennes utstrålning är solid och trygg vilket gör att man som publik fullständigt litar på att det hon sjunger är sant och riktigt. Det finns en bäring i budskapet bakom de glittrande ögonen. Sen jag hörde henne sist har rösten fått lite patina och det gav djup åt hennes tolkning av Manuel de Fallas ”Siete Cancinones Populares Espanolas”.

Det är alltid en upplevelse att se dirigenten Christian Lindberg hänge sig åt sitt värv. Den energin och den vitaliteten gör de flesta musikkonstnärer gröna av avund. Jag tyckte mycket om hans relativt nya stycke ”Brain Rubbish” som uppfördes denna kväll. Han har en förmåga att skapa väldigt intressanta klangformer och hans djupa kunskap om blåsinstrument gör att det ständigt står en ny spännande konstellation bakom varje hörn i musiken. Ett tips är att lyssna mer på denna fängslande nutida tonsättare.

Promsdelen av konserten är verkligen en utmaning för orkestern; att inte låta den bara bli en lekstuga för publiken. Jag tycker de lyckas ganska bra och till stor hjälp är den i orkestern anställde musikern Nigel Harvey som gör ett mycket gott arbete som programvärd. Han har ett avslappnat förhållningssätt till sitt uppdrag. Lätt var det dock att missa att orkestern spelade riktigt bra under dessa allsånger.

Om jag skulle försöka tolka publikens uppsluppna sorl efter konserten så var behov av blåsorkester mättat, åtminstone för en liten stund.

Mer läsning

Annons