Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stora känslor i stark ”Stirraren”

/
  • Rikard Lekander gör Neno i monologen ”Stirraren”. En trovärdig resa genom en 15-årings privata himmelrike och helvete.Foto: Jörgen Dahlqvist

Drivor av paljettglitter över golvet. Som om en discokula sprängts i rummet.

Annons

Vid det överfulla skrivbordet en ryggtavla, en ung man som sminkar sig och dricker öl. Minilaptopen uppfälld.

Vänder sig om. Svartsminkade pandaögon. En känsla av obalans, något hotfullt finns där, för att snabbt plockas undan. Men ligger kvar.

Huvudpersonen i Stirraren är Neno. På sin femtonårsdag träffar han Sandra. Kärlek. Trevande kontakter. Blickar. Stirrande. Facebook. Mycket snyggt spelad chatkonversation. Det är dom två mot världen. Inte utan komplikationer.

Sandras pappa gillar inte invandrare och sanningen att säga så är inte Nenos pappa så där överförtjust i Sandras plötsliga uppenbarelse i vardagsrummet. Kompisarnas åsikter. Den egna viljan. Den egna identiteten. Vem är jag?

Frågeställningar som är så långt från att vara uppspikade på plakat som man kan komma. Som bara är där, som konsekvenser av historien, inte anledningar till den.

Det där går igen i hela Stirraren. Romeo och Julia-temat är sekundärt. Sandra och Neno är komplexa personligheter, punkt. Är sina kärnor, inte aspekter av dem. Vilket gör det hela så mycket mer starkt och trovärdigt.

För det är det. Starkt. Jag blir illa till mods. Och när jag blir illa till mods har den scenen bara börjat. Vi ska igenom hela slutlåten ”Dansa i neon” med förlorad volymkontroll för att riktigt känna hur det känns. Vi hoppar bungyjump med för långa linor i de stora känslornas hav.

Känslorna uttrycks ofta just så. Rikard Lekanders Neno klickar fram rätt låt på mini-pcns skärm. Som om den vore en förlängning av hans eget väsen och som om Jocke Bergs lätt släpiga stämma sjöng ”Visst känns det som om kärleken väntar?” rakt in i honom.

En annan iakttagelse i Nenos förhållande till sin dator blir för mig till en bild för hela pjäsen. Innan Sandra hunnit hem till Neno har hon redan varit i hans rum, via Facebook.

Det känns som om vi klivit in i hans personliga sfär, in i hans medvetande, på samma sätt. Det finns inga väggar längre. Den ultimata uppkopplingen.

Skådespeleriet bär på stor nerv och närvaro. Stirraren har en exakt tonträff. Tragedin går inte att undvika. Måste genomlevas.

Synd att inte fler (det hade rymts ett helt gäng till i publiken) tog chansen att koppla upp sig mot Neno.

Malin Palmqvist

Mer läsning

Annons