Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stor scenkonst med Håkan Hellström

/
  • Trots att det inte var fullsatt så var det ändå många som hade valt att fira Alla hjärtans dag med Håkan Hellström på Folkets hus i lördags. De mest hängivna hade börjat köa redan vid 11 på förmiddagen för att försäkra sig om en bra plats.

Det är brutalt ärligt, skamlöst romantiskt och regntungt av vemod. Men framför allt är det så enkelt att älska Håkan Hellström.

Annons

Ja, det är nog det man gillar bäst med Håkan Hellström. Att det är
så enkelt att tycka om honom. Det kan låta banalt i mångas öron, men det är det inte. Det handlar om stor scenkonst. Håkan Hellström lyckas se alla i publiken och förmedla ett sådant lyckorus att man inte kan låta bli att le fastän man har tandvärk (tro mig, jag vet). Han gör ingenting för svårt eller för komplicerat utan kör på med hela sitt känsloregister utanpå kroppen, även om det alltid, alltid är glädjen som dominerar från början till slut.
Göteborgssonen rör sig ledigt mellan progg, soul, rock och pop. Om
låttexterna kan man inte säga så mycket mer om än att de tar sig rätt
in. Det är pang på bara. Med ett eget superenergiskt band á la E-street i ryggen finns det liksom inte så mycket som kan gå fel. Och det gör det inte heller. Konserten på Folkets hus blev en närmare upplevelse än den på Storsjöyran i somras. Hellström inleder med att ta publiken närmast i hand och lyfta på hatten för de på läktaren. Ofta sätter han sig ner på scenkanten och bara njuter av publikens stöd.
²Vad härligt att man kan se alla. Det känns som om det är kommunikation hela tiden,² säger Hellström själv och det sammanfattar väl hela spelningen som mest kändes som ett förtroligt samtal.
Jösses, man ska sluta när man har slut på superlativ. Här kommer i
stället en kort sammanställning av konserten:

Temperatur: Hett. Finn Björnulfsson, på slagverk, började i basker och röda hängseljeans. Slutade i linne och slokande hängslen.
Typisk publik: 18-åring med randig tröja och Cheap Monday-jeans
Kärleksbevis: Alla geléhjärtan som träffade Håkan Hellström i pannan.
Lekfullast: ”Ramlar”. Det märks att Hellström och bandet fortfarande har jätteroligt när de spelar de lite äldre pärlorna. ”Kom igen Lena” blev också ett kärt återbesök.
Vemodigast: Saxofonen i ”Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig att jag hatar mig”.
Mest dramatisk: ”Hurricane Gilbert”, med en Håkan Hellström stundtals på knä.
Högsta allsången: Utan tvekan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”
Bitterljuvast: ”Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din”.
Mest saknad: Många väntade säkert länge på ”Zigenarliv dreamin” som aldrig kom.
Vackraste textraden: ”Vad jag bryr mig om nu är att från samma säng lyssna till samma regn” på låten ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”.
Överraskning: Hellström pratade i början av konserten lyriskt om all snö i Östersund och uttryckte en önskan om att han skulle få se ett snöfall innan han åkte från Jämtland. Naturligtvis hade bandet med sig en ”snömaskin” i bagaget som sprutade flingor över publiken när allt var över. Det blev en fin inramning på en fin konsert.

Mer läsning

Annons