Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stor igenkänning med Björn Gidlund och Landstrom

/

Björn Gidlund och Landstrom bjuder på landskap av text och musik att känna sig hemma i och beröras av. Det är så bra en torsdagskväll kan bli.

Annons

Det slår mig gång på gång där i soffan i Storsjöteaterns foajé, att jag kan nog inte tänka mig en bättre torsdagskväll än det här. Den trevliga stämningen, det lugna sorlet och så en stor dos av glesbygdskultur. För ska jag sammanfatta kvällens två akter så är det i det ordet.

Först ut är Björn Gidlund. Hans texter beskriver ett län jag väldigt väl känner igen, såväl promenaderna och utekvällen i Östersund som upplevelsen av en dålig spelning på en hembygdsgård. Texterna är enkla, ibland sticker de ut i en tänkvärd eller fyndig formulering. Det är inte direkt nyskapande men det är trevligt. Sången är lite väl mycket Lundell/Winnerbäck för min smak och jag skulle önska att han lät den där mjuka stämman som ibland skymtade fram ta mer plats. Att han vågade gå lite utanför gängse normer om hur en man sjunger med känsla helt enkelt.

Efter Björn är det dags för Landstrom. De bygger ett ljudlandskap som jag känner mig både hemma i och djupt berörd av, ett vindlande vackert och kraftfullt Jämtland tar plats för mina öron och går rakt ner i hjärtat. De har ett egensinne och en känsla som genomsyrar varje låt. Framför allt vågar de vara något mer, vilja något mer. Det finns fortfarande mycket att fila på hos denna diamant. Sången kan bli tajtare och jag skulle önska att Carina Landin släppte tyglarna på sin röst och lät den sväva fritt hela tiden i stället för bara ibland. Jag har också en bestämd känsla av att det skulle lyfta än mer på svenska. Framförallt önskar jag dem mer självförtroende och en himla massa spelningar för det här kan bli ungefär hur bra som helst.

Mer läsning

Annons