Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stina Svanberg

Annons

Anna Kristina Svanberg, kallad Stina, har avlidit i Stockholm, 98 år gammal. Hon föddes i Dalåsen i Bergs socken som nummer ett av fyra barn till Olle och Hanna Norin, född Bodin från Tosåsen. När Stina var åtta år flyttade familjen till Orrviken. Vid 80 års ålder skrev Stina ned sina minnen och i Oppbygdens hembygdsgrupps böcker om gårdar och folk i Mo, Kvitsle och Dalåsen kan man läsa om hennes lyckliga barndom.

I början av 30-talet fick Stina plats hos en familj i Stockholm och träffade under denna tid genom Jämtlandsgillet sin blivande make, Rune Svanberg från Södra Öhn. Bröllopet stod i Sunne kyrka 1937. Stina kom genom makens arbete att bo på flera platser i landet, bland annat mer än tjugo år i Västerås, där de tre barnen föddes och växte upp. De sista tio åren före makens pensionering bodde paret i Östergötland. 1976 flyttade de till Kallhäll norr om Stockholm, där Stina efter makens död 1989 bodde kvar till 2004 då hon flyttade till dottern Mona, som vårdade henne till februari i år, då hon flyttade till ett äldreboende.

Även om Stina inte fick mer än sex års skolgång skaffade hon sig kunskaper om sin omvärld på annat sätt. Intresse för att läsa och skriva grundlades redan i barndomen i Dalåsen, där hennes farmor var lärarinna och hennes faster och farbror gick på seminarium. Stina följde noggrant sina egna barns skolgång och förhörde läxor alltifrån engelska glosor till biologi och historia. Då hon själv var över sextio började hon ta kurser i engelska ända upp på gymnasienivå. Då kunde hon tillräckligt för att kunna brevväxla med kusiner och en och annan moster ur den stora bodinska syskonskara som utvandrat till USA under tidigt 1900-tal. Det var också Stina som fick sköta kontakterna med maken Runes utvandrade släkt i Kanada.

Stina läste under hela sitt liv, klassiska romaner, poesi, äventyr och deckare, men diskuterade också gärna samhällsfrågor och politik. Som barn hade hon lärt sig att spela orgel och kunde tack vare sin notkunskap hjälpa både make och son att utveckla sina musikaliska talanger. Hon hade en stark känsla för form och färg och hann med att både måla tavlor och brodera.

Trots att Stina kom att tillbringa större delen av sitt liv utanför Jämtland höll hon under alla år bandet med hembygden levande genom kontakt med släkt och vänner och många besök, senast för tre år sedan då hon bland annat besökte sina gamla barndomshem i Dalåsen och Orrviken. Det var dit hon längtade när hon sista tiden talade om att åka hem.

Stina var en varm och innerlig person som hade nära till sina känslor. Hon hade ett varmt och smittande skratt och tyckte om att skoja och skämta. Hon har betytt oändligt mycket för oss barn och barnbarn, barnbarnsbarn och andra som levat i hennes närhet.

Barnen Mona, Gunilla och Clas