Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stickning för livets skull

Varje måndag träffas en grupp människor för att sticka, virka, sy och prata om livet.

Annons

Klockan har precis passerat 18, sex kvinnor har satt sig ner runt ett bord på Bräcke bibliotek för att umgås i två timmar. De stickar, skrattar och skämtar friskt med varandra.

– Det är en gemenskap. Vi fikar och diskuterar livet i största allmänhet, säger Elsie Berg som för tillfället gör en födelsedagspresent.

Möjligheten till inspiration för handarbetet finns inte bara genom deltagarna utan även genom böcker och tidskrifter på biblioteket. Den som organiserar träffarna är Marie-Louise Bjänndal, bibliotekarie på Bräcke bibliotek.

– Jag har dragit i gång det här på efterfrågan av besökarna. Det är tredje året nu, säger hon.

Som flest har det varit 18 till 19 stycken på träffarna, men normalt är det cirka 10 stycken.

– Alla är välkomna att handarbeta, prata och fika tillsammans.

Humor är det gott om på mötena. En av kvinnorna frågar när reportaget ska gå. Om ungefär två veckor svarar jag.

– Vad skönt, då har man glömt det. Fast då sätter man väl kaffet i vrångstrupen när man ser det, säger hon med ett stort skratt.

Händerna går varma i handarbetet. Det pratas tekniker, färger och ärtsoppa.

En av deltagarna är Maria Näsberg. För åtta år sedan upptäcktes det att hon hade en hjärntumör.

– De försökte operera bort den men lyckades inte.

Hon fick en blödning i hjärnan efter operationen, blev halvsidesförlamad och tappade talet. Det blev svårt med handarbete. Men hon kämpade på och visar hur hon med en hand lyckades komma i gång med stickningen. Till slut gick det bättre.

– Så kom jag tillbaka till livet. Till slut kunde jag sticka med tjockt garn och tjocka stickor. Och på det sättet började jag lära mig sticka igen.

Hon berättar att stickningen bidrog till att rörligheten i handen kom tillbaka.

– Nu kan jag röra alla fingrarna som vanligt.

En timme har gått av träffen och det är dags för fika. Jag ställer frågan om man inte får värk i lederna av så mycket finpyssligt handarbete.

– Då skulle jag ha varit död för länge sedan, säger en av kvinnorna och river ner ytterligare ett jätteskratt bland deltagarna.