Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stegsmordet 1986 – ett av de märkligaste morden i länet

LT fyller 90 år i år. Många profiler har passerat i spalterna. En del har jobbat upp mot 40 år på tidningen – och har hunnit bli välbekanta ansikten. Vi har bett dem att se tillbaka och berätta om sitt bästa minne från sin tid på Länstidningen.

Klicka här för att läsa tidigare delar i artikelserien

Annons

Mordet på 47-årige Eino Hiltunen från Bringåsen i november 1986 måste vara ett av de märkligaste i den jämtländska kriminalhistorien. Viktiga ingredienser är ett par fastbrända hörselskydd, en finsk spets och ett förfalskat körkort.

Som ung LT-reporter lade jag pussel och gjorde en intervju med gärningsmannen två dygn innan han greps av rikskriminalens mordutredare.

Den 47-årige finländaren Eino Hiltunen flyttade till Jämtland i vuxen ålder. Han beskrevs som en enstöring och lärde sig aldrig att tala svenska. Hiltunen umgicks mest med tidigare landsmän. En tid före sin död flyttade Eino Hiltunen till en stuga i byn Bringåsen. Han gillade att jaga och levde ensam med sin jakthund, en liten finsk spets. Hunden skulle få en nyckelroll i mordhistorien och indirekt hjälpa rikskriminalen att lösa mordet på husse.

I mitten av november 1986 försvann plötsligt Eino Hiltunen. Det skulle dröja två månader innan polisen satte försvinnandet i samband med en svårt bränd kropp som hittats på en liten skogsväg i Steg norr om Hudiksvall. Kroppen hade bränts med hjälp av ett bilhjul. På det förkolnade liket fanns hörselskydd fastbrända på huvudet. Obduktionen visade skador från ett skott i ryggen och ett antal knivhugg. Trots efterlysningar förblev det en gåta vem den mördade mannen var.

Början till lösningen kom från ett oväntat håll. En liten mager och rädd finsk spets sågs ofta stryka runt i trakterna av järnvägsstationen i centrala Hudiksvall. När polisen fångat in hunden fick SVT:s Mittnytt höra historien och i mitten av januari 1987 gjordes ett inslag.

En granne i Bringåsen ringde till redaktionen och berättade att hunden liknande Hiltunens. Den övergivna bilen på parkeringsplatsen, som hunden ofta hade cirklat kring, visade sig vid kontroll tillhöra Eino Hiltunen. Den hade stått där under en längre period, men eftersom den inte var rapporterad stulen så hade ingen brytt sig om den.

När polisen försökte kontakta Hiltunen, berättade grannarna att han lämnat sitt hem redan i november. En av Hiltunens få vänner hade besökt stugan för att ta hand om den överblivna maten i kylskåpet och han hade dragit ned på värmen. Han upplyste grannarna att de inte behövde ploga uppfarten till Hiltunens hus, eftersom denne skulle stanna i Finland hela vintern.

Den svenska polisen kontaktade finska polisen som gjorde en efterlysning. En finsk optiker såg bilden på glasögonen som liket haft på sig och kände han igen det speciella märket. Han tipsade om att Eino Hiltunen en gång i tiden beställt glasögonen. Svensk polis började ana ett samband mellan den brända kroppen och hunden. Nu inleddes jakten på 47-åringens mördare – drygt två månader efter mordet.

På en pressträff berättade Östersundspolisen om fynden och LT:s reporter och fotograf kopplades in.

Två män, var i sin frånvaro, misstänkta för inblandning i mordet.

Amatördeckaren i mig som LT-reporter tog över. Skjuten i ryggen, hörselskydd, en finsk spets och ett jaktintresse var ledtrådarna. Hur skjuter man en person utan att någon i omgivningen reagerar? Och varför tar man med sig hunden?

Teorin klarnade: Mordet skedde troligen inte i Hiltunens hem, risken för upptäckt skulle bli för stor. Någon granne kunde höra knallen.

Snarare i samband med jakt- eller jaktträning? Jag studerade kartan över Bringåsen. Mycket riktigt, bara en kilometer från Hiltunens stuga fanns en liten privat skjutbana längs vägen mot Brynje.

Mordteorin – som senare visade sig stämma i detalj – var att vännerna lockade iväg Hiltunen till ett träningspass på skjutbanan. De hoppade in i den intet ont anande Hiltunens bil, tog med sig hunden och körde mot Brynje. Hiltunen skulle inleda skytteträningen och tog på sig hörselkåporna. Utan att Hiltunen anade oråd höjde vännen ett vapen bakom honom och tryckte av.

Eino Hiltunen avled inte av skottet. Svårt sårad knivhöggs han i stället till döds och kroppen lämpades in i bilen.

Mördaren tog med hunden och körde söderut. Planen var att elda upp kroppen på lämpligt ställe, köra till Hudiksvall, lämna bilen och ta tåget tillbaka till Östersund. När Hiltunens bil hittades skulle det passa in i historien att han lämnat Jämtland för att tillbringa vintern i hemlandet. Mordet hade varit perfekt om mördaren inte varit en djurvän. Han släppte ut finnspetsen när den tomma bilen parkerades i Hudiksvall.

Dagen efter polisträffen skrev LT om mordteorin. Stegsmordet, som det kom att kallas, blev riksnyheter. Rikskriminalens legendariske mordutredare Will Svensk var på väg att lösa gåtan med den brända kroppen. För att bildsätta nästa dags nyhet om polisjakten beställde LT ut en körkortsbild av den mördade Hiltunen.

När jag kom till redaktionen nästa morgon berättade den upphetsade redigeraren Per Orvegård att vi publicerat en bild av fel person. Det var inte Eino Hiltunen utan en helt annan person. Ingen visste vem som var på bilden. Hur kunde det bli så fel?

Situationen på LT:s redaktion var uppjagad. Vi hade hängt ut en främmande person som mördad. Det var ett pressetiskt klavertramp.

Men det skulle visa sig att LT trots allt hade rätt, vilket gjorde det pressetiska problemet ännu värre.

En snabb efterforskning visade sig att mannen på bilden, som var väldigt lik Eino Hiltunen, var en av Hiltunens vänner.

Efter en stunds grubblande kom vi på den osannolika lösningen. Vännen hade helt enkelt bytt identitet med den mördade.

En kontroll visade att redan den 17 november – fem dagar före den brända kroppen upptäcktes – hade Hiltunens körkort förlustanmälts. Sannolikt samma dag som mordet skedde. Uttag hade också gjorts från Hiltunens konto flera gånger efter det att kroppen hittats i Steg.

När teorin formats tog LT:s reporter mod till sig, och på söndagskvällen ringde jag samtalet som kunde bevisa att den som intervjuades var Hiltunens mördare.

När LT berättade för mannen att en av hans bästa vänner misstänktes vara mördad konstaterade han:

– Eino hade vissa konstiga affärer för sig.

Det avgörande, som bevisade att det var Hiltunens mördare som LT intervjuade, var att mannen på direkt fråga hävdade att han talat med Hiltunen i slutet av november när denne var på väg till Finland via Sundsvall.

Alltså en vecka efter det att den sönderbrända kroppen hittats utanför Steg.

Som ung reporter kände jag både iskyla, obehag och bultande spänning när jag förstod att det var mördaren som jag pratade med. Jag kunde inte låta bli att fråga om polisen varit i kontakt?

– Nej, svarade mannen.

Två dygn senare greps han av rikskriminalen för rånmord. Eino Hiltunen levde ett enkelt, ensamt liv och hade lyckats spara en hel del pengar. Genom att mörda honom, anmäla körkortet som borttappat, vittja brevlådan hos Hiltunen i Bringsåsen och sedan skicka in sitt eget foto när körkortet förnyades lyckades mannen obemärkt byta identitet med den vän som han nyligen dödat. Med körkortet som id-handling kunde han i lugn och ro plocka ut pension och sparpengar från Hiltunens konto.

Ulf Wallin

Läs nästa vecka: Kjell-Åke Pettersson, tidigare vd för LT berättar om LT vid millenieskiftet.